Valborg

I år innehöll mitt valborgsfirande varken eld eller sång, vilket känns lite konstigt, men det var en trevlig kväll ändå. Vi har haft grillknytis hos en kompis. För mig, som småbarnsförälder, kändes det ovant när hårdrocken pumpade ut genom högtalarna och det inte var viktigt “att äta tidigt innan barnen blir för hungriga”, men det var så skööönt! Det som för inte så länge sedan var standardinramningen på en trevlig kväll är nu ovant, och det var en liten insikt för mig. För vår del blev det en tidig och städad kväll, eftersom barnen blev trötta och ville åka hem, men bara att få en glimt av det tidigare livet var tillräckligt just nu.

Ett betydligt svårare ämne är att lägga ner en byskola. Ännu lite besvärligare tror jag det är när man själv bor i den aktuella byn och har barn i den aktuella skolans förskola. Så är fallet för mig. Jag har nyss läst ett långt och mycket upprört mejl från en förälder som absolut inte kan förstå hur vi politiker i byn kan säga nej till stöd till fortsatt drift av skolan. Jag förstår alla föräldrar och barn som är ledsna, besvikna och arga. Jag är också besviken över att inte kunna argumentera för mer utvecklingsmedel till Nickebo skola. Men verkligheten är den att jag i mitt förtroendeuppdrag (ledamot i kommunstyrelsen) har att se till hela kommunens väl och ve, och jag har samtidigt ett ansvar för att vissa ekonomiska krav uppfylls. Jag kan argumentera länge och väl för att medel ska satsas på utveckling av Karbenning, men när utvecklingsambitionerna inte leder till de resultat vi har efterfrågat så måste vi någonstans ta det svåra beslutet att inte tillföra ännu mer extra resurser. Det vore oansvarigt, mot alla kommuninvånare, vars gemensamma medel vi har att förvalta.

Det finns fortfarande möjlighet för skolan att leva vidare, om Föräldragruppen och Intresseföreningen genomför de sänkningar av driftskostnaderna som presenterats för kommunen. Då finns det fortfarande en skola att utveckla och byggare vidare på och det är min önskan.

Annonser

Det eviga tidsjagandet

Har nyligen kommit hem från ett möte med Socialnämnden. Ett bra möte men få politiska diskussioner. Väl hemma försöker jag och min sambo återigen pussla ihop barnens och våra behov och krav med dygnets för få timmar.

Ibland tror jag att vi har hittat sätt att skapa andningspauser i livet, prioriterat bort något för att få tid till att bara vara, men så är det något (ofta av politisk karaktär) som pockar på och vips så är vi tillbaka i pusslandet, förhandlandet och försakandet. Idag var det vår gemensamma tid som försakades till förmån för bromsbyte på bilen respektive skrivande av 1 maj-tal. Viktiga saker, båda två, men ack så trevligt det hade varit med en stunds gemensam tid över en kopp thé. I helgen har vi inga åtaganden, efter talet på torget som hela familjen är inblandad i, så då får vi äntligen tid att bara vara.

Idag läste jag i en krönika att starka politiker vill ha starka tjänstemän. Det fick mig att fundera på hur jag är. Hur är en stark politiker? Är det en person som kör på i 190 för att få sin vilja igenom? Är det en person som vågar lyssna, tänka om och erkänna fel? Är det en person som vågar gå emot folkviljan och driva obekväma frågor när hon är övertygad om att det är det rätta i det långa loppet? Jag hoppas att jag tillhör kategori två och tre, och dessvärre även kategori ett ibland…