Bussturné

Idag har (S) och (V) i Norberg, Fagersta och Skinnskatteberg genomfört en gemensam bussturné för att få våra medborgare att rösta rött i EU-valet. Det var kul! Solen sken, de flesta människor jag pratade med var glada och trevliga och partierna avstod helt från att pika eller kritisera varandra. Skönt, tycker jag. Vi har, tyvärr, en förmåga att komma med nålstick när det är helt onödigt eller till och med kontraproduktivt. Jag hoppas att vi i vårt parti (och alla andra) snart lär oss att det är mycket mer effektivt att prata om vad vi vill göra, vilken typ av samhälle vi vill ha, än att hacka på det andra gör eller inte gör.

En ung kille som jag försökte prata med sade att han redan hade röstat, på Sverigedemokraterna. Jag blev helt paff. Visst vet jag att allt för många, framför allt unga, lågutbildade killar i glesbygd, sympatiserar med (SD), men jag har aldrig haft någon framför mig som sagt det rakt ut. Mitt mesiga svar blev “Vad synd” medan killen lommade vidare. Helst av allt hade jag velat springa efter honom, frågat vad han grundat sina val på, försökt få igång en diskussion. Det gjorde jag inte. Förhoppningsvis är jag bättre förberedd nästa gång så att jag inte låter tillfället springa ifrån mig. En som säger sig sympatisera med (SD) får aldrig stå oemotsagd.

Annonser

Tekniska problem

Halleluja, äntligen har jag kontakt med cyberspace igen! Vår gateway har varit trasig och Telia var inte så snabba på att hjälpa till, tyvärr. Trodde inte att jag skulle sakna bloggandet men det har jag verkligen gjort.

Vi har varit i Rom också och det var härligt. +32 C, massor av obruten vuxentid och många tillfällen till funderingar, diskussioner och reflektioner. Dessutom, förstås, alla fantastiska byggnader och fysiska spår av vår historia!

Det som berörde mig mest var de mycket synliga tecknen på att Italien saknar en allmän välfärd. Vid alla turistattraktioner fanns kvinnor, barn och män som tiggde, på alla upptänkliga vis. Och detta i ett land som på många sätt är så rikt. Avsaknaden av allmän välfärd visade sig också i en väldig kreativitet bland de som inte hade vanliga lönejobb, på mer eller mindre lagliga sätt.

Jag tackar än en gång min lyckliga stjärna för att jag lever i ett land där alla har möjlighet till stöd och hjälp med åtminstone det mest basala. Jag hoppas också att vi kan vara med och hjälpa andra länder (kanske genom EU?) att hitta vägar till en välfärd som omfattar alla.

Tjejer – kliv fram!

Idag har jag varit på ett möte om valsamverkan mellan (S) och (V) i Fagersta, Norberg och Skinnskatteberg inför EU-valet. Ett bra möte, på många sätt. Det som gör mig fundersam är att vi var åtta män och en kvinna. Åtta duktiga, trevliga, dugliga, engagerade män och så jag. Varför är det så ofta den fördelningen?!!? Vi har länge pratat om jämställdhet, könsmaktsordning, män som nominerar män osv och där ligger nog en stor del av problematiken. Men jag vill också peka på en annan sida av saken och det är vilket ansvar vi kvinnor själva har. Om vi tycker att det är helt ok att det är mest män som är med och tycker/bestämmer/skapar normen då behöver vi inte göra så mycket. Men om vi vill ha ett annat samhälle, där både män och kvinnor syns/tar plats/har makt/skapar norm – på alla livets arenor! – då har vi också ett individuellt ansvar att försöka ta mer plats.

Att vara valledare i norra Västmanland inför EU-valet är väl inte världens viktigaste jämställdhetsfråga men det är ett mönster som går igen, och igen och igen, och jag blir snart tokig på att vi på något sätt accepterar att det är så här! Det är inte specifikt för röda partier (tvärtom!), det är inte specifikt för politiken – vi kvinnor måste hjälpas åt att erövra alla arenor så att hela samhället (som består av två kön) kommer till tals och tas hänsyn till när inriktningsbeslut för framtiden tas.

Ett litet exempel på hur det kan se ut i tillvaron, är ett möte jag bevistade för någon månad sedan med en av våra kandidater till EU-parlamentet. Åhörarskaran var blandad, både avseende åldrar och kön. Efter kandidatens apell inbjöds åhörarna att ställa frågor som kandidaten besvarade och reflekterade kring. Många frågor ställde vi, i alla fall flera av männen i församlingen. Ibland blev frågorna väldigt långa och avslöjade kanske en önskan hos frågeställaren att få synas i rampljuset. Jag satt och väntade på att en kvinna skulle ta något initiativ. Det gjorde en kvinna; hon ställde fram ett glas vatten till kandidaten som började bli torr i halsen. Omtänksamt? Javisst! Symptomatiskt? Ja, tyvärr.

Var det så att ingen av de närvarande kvinnorna hade några som helst frågor eller funderingar? Var de så pålästa och snabbtänkta att de hajade allt från början? Eller har vi kvinnor ett inlärt beteende att inte ta plats eller visa vår okunskap så att vi avstår möjligheten? Det är häri ansvaret ligger, menar jag. Om vi vill ha ett annat samhälle för våra barn så måste vi börja med oss själva. Jag kan inte förvänta mig att mina barn ska få samma förutsättningar i livet, trots att de är av olika kön, om jag inte aktivt försöker bidra till ett samhälle där det är möjligt. Lika villkor kommer inte som en skänk från ovan – det är något som vi alla måste jobba för och erövra varje dag, inom alla områden.

Om det var någon kvinna som ställde någon fråga till kandidaten? Ja, till slut var det en tjej som frågade kandidaten hur hon tänker jobba för att öka antalet kvinnor på maktposterna inom EU. Den tjejen var den enda som fick en applåd för sin fråga den kvällen.

Lyxproblem

Igår hade vi en jätteskön dag: inte en enda tid att passa på hela dagen! Vi skrotade runt, tvättade bilen och lakanen, klippte gräs och hoppade studsmatta. Just nu känns det som höjden av lyx. När jag var föräldraledig, däremot, vet jag att jag så innerligt saknade det inbokade livet där det hände saker, där jag var behövd av flera än mina barn. Kontentan är väl alltså att motsatsen till det som vi har mycket av är det vi traktar efter?!!? Den som jobbar som en iller längtar efter fri och obokad tid, den som inte har ett arbete att gå till vill inget hellre än att jobba som en iller. Hur hittar vi balansen, det lagoma, där alla behövs och där alla orkar med?

Ett annat, mycket mindre, problem som jag går och grunnar på är hur stora konsekvenser jag ska låta mitt miljöansvar få. Det låter kanske stort och fint men den här specifika frågan är verkligen på pyttenivå: Jag försöker handla ekologiskt (och gärna närproducerat) i så stor utsträckning som möjligt. Har därför provat ekologiska knäckebröd. Problemet är att ingen i familjen tycker att de är ens i närheten så goda som vårt vanliga, icke ekologiska knäckebröd som vi är storkonsumenter av. Ska vi försaka vårt favoritbröd och tugga inte lika gott bröd, för våra kroppars och miljöns skull, eller ska vi fortsätta med det goda brödet och subventionera en icke giftfri värld?

Ett pytteproblem, som sagt, men problematiken tror jag är universell: Hur mycket är jag beredda att offra, i egen komfort/tillfredsställelse, för att vara med och bidra till en långsiktigt hållbar värld?

C till S?

Det är intressant att ta del av rapporteringen från Centerstämman och att läsa Börje Hörnlunds debattartiklar i Dagens Nyheter. Alla ni centerpartister som tycker att ert parti har blivit allt för nyliberalt och makthungrigt – välkomna till oss! Jag tror att många av traditionalisterna i Centern har mycket gemensamt med oss socialdemokrater. Låt oss diskutera vilket samhälle vi vill ha i framtiden och om vi kan nå dit tillsammans!

Min sambo har äntligen kommit hem från sin tjänsteresa och det känns bra att höra slamret från kastrullerna i köket när jag sitter här och knappar på datorn.

Den nationella primärvårdskonferensen i Falun som jag besökte igår var välbesökt och välarrangerad. Det mest slående intrycket för mig är “har man inte kommit längre inom primärvården?” I Södra Dalarna har vi länge pratat om vikten av ett kognitivt förhållningssätt, att använda metoder som Lösningsfokuserat arbetssätt, Motiverande samtal och att utgå från det friska hos patienten. Det är “yesterdays news”, trodde jag. På denna nationella mässa var det istället ett av huvudtemana så det finns tydligen mer att göra på det området. Jag är övertygad om att dessa mjuka faktorer är oerhört betydelsefulla för hur patienten upplever sin situation ( och därmed i vilken takt måendet blir bättre) och för hur bra vården upplevs.

Samhällsentreprenör

Samhällsentreprenörskap skulle jag vilja se mer av. Det handlar om att lösa ett samhällsproblem – stort eller litet – och att samtidigt tjäna pengar på det. Det är verkligen hållbar utveckling, tror jag. Föreningen KRIS är ett bra exempel på det, liksom alla som småskaligt tillverkar förnyelsebar energi. Den koncern av sociala företag som heter Vägen ut i Göteborg är min absoluta favorit. Vägen ut-kooperativen startades av fd kriminella och missbrukare som inte var särskilt populära på arbetsmarknaden och därför tog saken i egna händer; de startade företag som producerade varor och tjänster som de var bra på att producera och sålde dem. De är framgångsrika och idag, drygt tio år senare, är det alltså en hel koncern med många olika företag. De har t o m tagit fram ett franschise-koncept så att människor i andra delar av landet kan få starthjälp genom att bli franschisetagare. Så häftigt – tycker ni inte det?!?

Idag har jag varit på en utbildning och en av ledarna (en man) hade ett mycket stort behov av att synas och höras. Det störde mig väldigt och jag var tvungen att reflektera över varför. Kan det vara så att jag själv är likadan och därför reagerade starkt? Eller är det bara så att jag blev sur för att han tog upp tiden som jag hade avsatt  för att lära mig något nytt? Det tål att tänkas på.

I morgon ska jag vara utställare på en nationell primärvårdkonferens i Falun. Jag gillar egentligen inte att stå i “mässmonter”, och jag är lite skeptiskt till hur stort värde det egentligen har, men nu har jag sagt ja så då är det bara att åka dit. Vem vet, det kanske visar sig vara värdefullt?

Raka besked

I gårdagens DN läser jag att ett kommunalråd i Ovanåker har gripits av polis för rattfylla. Totalt galet gjort, förstås. Det som gläder mig är hans kommentar: “Det finns inga ursäkter, men jag känner mig djupt ångerfull”. Det är så vi politiker måste agera när vi gör fel. Att fela är mänskligt, vi gör det alla någon gång. Det som är oförsvarbart tycker jag är att slingra sig, glida på sanningen eller försöka bortförklara. Helt förkastligt! Raka besked och raka ryggar, tycker jag, även när vi har gjort bort oss. För säkerhets skull vill jag tillägga att jag självklart tycker att det är förkastligt att köra bil full – för det finns det ingen ursäkt.

Min sambo är på tjänsteresa och barnen sover. Katten knaprar på sina torra bitar men för övrigt är huset tyst. Skönt, men lite tråkigt.

I en av kommentarerna har jag fått en fråga om vad sociala företag är. Sociala företag kan se olika ut (ekonomiska föreningar, kooperativ, aktiebolag mm) och är rent juridiskt helt vanliga företag. Skillnaden ligger i att det sociala företagets främsta idé är att det ska vara arbetsinkluderande, d v s skapa arbetstillfällen för personer som av olika anledningar saknar jobb. Sociala företag ska sälja varor och tjänster på öppna marknaden, precis som alla andra, skillnaden är att vinsten går tillbaka till människorna som jobbar i företagen.

Jag ser vad du tänker; “Borde inte alla företag vara sociala företag?!?” Visst skulle jag vilja se lite mer av socialt ansvarstagande av alla företag. Det är ju ganska poppis idag att göra något litet för den goda saken (CSR tror jag att det kallas) och det är förstås jättebra. Ännu bättre vore det, anser jag, om en större del av företagens vinster gick tillbaka till de som arbetar där, kanske i form av kompetensutveckling, förmåner, högre löner o s v. Det, tror jag, skulle bidra till ett mer hållbart samhälle. Jag tror inte på förstatligande, förbud mot att ta ut vinst eller bara kollektivt ägande, för viss konkurrens och vinstintresse är bra för utvecklingen. Men att möjliggöra för de anställda att ta större ansvar för företagen, ha mer av självstyrande enheter som får del av vinsten när företaget går bra, kanske att delar av vinsten läggs i ladorna inför de sämre tider som någon gång kommer, det tror jag är framgångsrikt på sikt. Jag läste för ett tag sedan om ett Scandic hotel i Göteborg som var inne lite på den linjen. Det är glädjande. Det krävs en väldigt modig företagsledning för att åstadkomma detta men även aktieägare ser väl vad som händer i samhället?

Bygdeutveckling och Apotek

Ikväll har föräldragruppen för Nickebo skola träffat företrädare för politiken (S) i Norberg angående framtiden för skolan. Jag är förälder med barn i den aktuella förskolan och jag är politiker i kommunstyrelsen. Upplagt för intressekonflikt, alltså.

Jag beundrar alla föräldrar som engagerar sig, kläcker idéer, raggar ihop folk, tjatar och vädjar – den här typen av engagemang behöver vi mer av i vårt samhälle! Därför känns det så fisigt att inte kunna lova mer pengar till skolan, än vad som redan finns anslaget. Vi måste tro på våra utvecklingsidéer och försöka hitta sätt att genomföra dem på, även nu när det ekonomiska läget är mer än kärvt. I sammanhanget kan nämnas att Norberg inte har någon lysande ekonomi och att senaste prognosen för skatteintäkter är 12,6 Mkr lägre än den prognos vi la budget på i november 2008.

Med en dåres envishet menar jag att vi kan lyckas, om vi jobbar tillsammans allihop mot samma mål, om vi lyckas få många människor att känna ett engagemang och en vilja att bidra och om vi tänker långsiktig utveckling av hela Karbenning. Om vi däremot förväntar oss att någon annan (kommunen? grannen? staten?) ska lösa situationen misslyckas vi garanterat. Heder åt alla er i föräldragruppen och Intresseföreningen som kämpar för bygdeutveckling!

En dag som denna kan jag inte undgå att skriva några rader om utförsäljningen av Apotek. Det gör mig så upprörd att det som vi tillammans har byggt upp för att alla ska ha tillgång till bra service och bra läkemedel, ska säljas ut och bedrivas som vinstgivande företag. Det är inte vinsten i sig som jag är emot, och jag är inte heller emot att personal får större makt över sin arbetsplats, men jag är emot att det blir storfräsarna som har noll engagemang för en långsiktigt hållbar värld som får makten över vår gemensamma välfärd. Om det var företagsamhet regeringen var ute efter kunde apotekspersonalen få ökade möjligheter till inflytande över det egna apoteket. Om det var effektivitetsvinster regeringen var ute efter kunde en genomlysning göras som hittar förbättringsområden i processer och organisationer. Den här utförsäljningen är bara ett sätt att ytterligare bryta ner den gemensamma välfärden, som vi tillsammans har byggt upp, för att incitamenten för att bidra till det gemensamma ska minska ytterligare för de som redan har. Jag blir så arg!!! Vårt enda apotek här i Norberg står med på listan över de som ska säljas. När startar den lokala proteströrelsen mot det? Jag vill anmäla mig här och nu!

Arbete efter förmåga

Solens strålar har värmt oss alla de senaste dagarna och jag är nog inte ensam om att ha “bott” ute i helgen. Nu är Sverige som vackrast, tycker jag. Igår skrotade jag omkring på tomten med barnen hela dagen. Vi grävde upp maskrosor, fyllde på med mer jord i rabatterna, planterade om de nysådda plantorna och åt alla måltider ute. I natt kände jag att jag har bränt mina överarmar – i år igen. Så orutinerat! Borde man inte ha lärt sig, vid 37 års ålder, att vårsolen bränner det vita vinterskinnet?!?

Min sambo harvar för tillfället. Sedan jag flyttade ut på landet har jag förstått vad uttrycket “att harva runt” kommer ifrån. Det tar en evinnerlig tid att harva åkrarna och det enda resultatet är att jordklumparna är lite mindre när man slutar än när man börjar. Tre (3!) gånger ska åkrarna harvas och det blir många timmar, det. Den enda trösten är sambons lyckliga uppsyn när han kommer hem efter väl förättat värv. Det är något visst med bönder!

I morgon ska jag tillsammans med några andra hålla i ett heldagsseminarium om En gemensam ingång för alla arbetssökande (ett jättebra förslag från Sveriges Kommuner och landsting som jag stöder helt) och socialt företagande. Vår förhoppning är att Dalarna ska bli ett förgångslän när det gäller dessa områden, i syfte att ge fler människor möjlighet att använda hela sin arbetsförmåga. Alla har rätt att arbeta efter förmåga och alla har skydighet att bidra efter förmåga!

EU-valet

Nu börjar opinionsundersökninarna gällande EU-valet att presenteras. Föga förvånande är det få svenskar som har för avsikt att rösta. Det är så himla synd! Många har åsikter om EU – varför inte använda sin makt och ge utlopp för dessa åsikter?!? Jag har länge varit EU-förespråkare, även om jag anser att det är mycket som inte funkar bra inom unionen. Men samverkan och samarbete tror jag alltid på, när det gäller de stora frågorn. Rådande klimat- och finanskris tycker jag är tydliga exempel på det. Jag kan förstå att människor är emot EU, men jag kan inte förstå hur någon kan slösa bort en av få möjligheter att ändra på det som inte är bra. Använd din möjlighet att påverka och rösta rött i EU-valet!