Partikongressen nästa!

Tra la la, jag vann omröstningen om platserna till partikongressen i höst!!! Fick beskedet i inboxen idag och det känns lite overkligt. Jättekul att vinna (tack alla ni som röstade varannan damernas!), jättespännande att få delta på en partikongress och lite vemodigt att två av mina “medtävlare” inte får åka. Jag hoppas att de får en ny chans ett annat år för det är kloka, trevliga killar som kandiderat. Dessutom har jag en motion till partikongressen (Bygg ut Finsam) som jag nu har möjlighet att argumentera för.

Livet består visst alltid av kontraster, eller hur?!? Medan jag satt i traktorn och körde in 61 st storbalar med hö (ca 250 kg styck) i foderrummet förkunnade ett mejl att jag kommer vara ombud på kongressen i höst. Märkligt. Och roligt!!!

Hö, hö och åter hö

Pju, nu är alla småbuntar inne – 48 ton blev det. Tack snälla rara alla som har hjälpt oss, att köra traktor, köra pressen, ta hand om barnen, packa höet eller serva med mat och kaffe. Ni är fantastiska!!! Fingrarna har lite svårt att hitta tangenterna idag, efter två dagars hårt (och för min del helt ovant) kroppsarbete på skullen. Musklerna i ryggen värker skönt och sticksåren på armar och ben talar sitt tydliga språk. Oj, vad kul det är när det är över!!! Särskilt ett år som detta, då vädret är stabilt och vi haft många som varit här och hjälpt oss. Igår var vi 19 personer till lunch. Underbart!!!

Ni får förlåta mig men politik och Almedalen känns väldigt avlägset just nu. Vi praktiserar politiken istället; att gemensamt ta hand om jordens resurser för ett långsiktigt hållbart samhälle, att ställa upp solidariskt och anpassa arbetsuppgifterna efter var och ens förmåga. Och tro mig – på ett jordbruk är allas arbetsförmåga behövd, hur den än ser ut.

Höskörd

Tack och lov för ett stabilt högtryck! Det är vi nog många som uppskattar just nu. En grupp som uppskattar det alldeles särskilt är höbönder – och deras partners.

Runt midsommar är det dags att skörda gräset som ska bli hö. Under de senaste sju åren (så länge som jag varit i branschen) har vädret varit tämligen ostabilt just då. Något år har det regnat mest hela tiden, något år har prognosen varit bra men vädret nyckfullt och släppt skurar både nu och då. Men i år, halleluja, verkar det gå riktigt bra för höskörden!

Ikväll, när jag och mellandottern har varit på medlemsmöte och bl a klubbat sossarnas kyrkopolitiska program inför kommande kyrkorådsmandatsperiod, har min sambo (bonden himself) vänt hö, nattat yngste sonen och tillsammans med äldsta dottern lagat tre formar lasagne till de vänliga själar som behagar hjälpa oss att få in det torra, fina höet i helgen. Ja, först jobbade han full dag på sågen, förstås. Så kan livet se ut för en månskensbonde vars partner har ett eget liv. Och trots att han nu är så trött att han inte orkar röja i köket (hrm…) är detta förmodligen hans bästa tid på året: hans åkrar bär frukt (nja, men gräs, i alla fall), det slagna höet luktar gott och han kan se för sig hur nöjda hans kunder (hästägare) kommer vara med den superba kvalitén han kan erbjuda deras hästar. Vad han tjänar på detta? Tja, inte så mycket. Förhoppningsvis tillräckligt mycket för att hobbyn (jordbruket) ska gå runt och kanske ge ett litet överskott som kan investeras i en begagnad betesputsare eller inplastare eller så. Högre ambitioner har han inte, han är fullständigt nöjd ändå. Bönder är ett konstigt folkslag – och trevligt! Nu konstaterade han att disken “väl står kvar i morgon när jag kommer hem”. Som sagt, trevligt folkslag! 😉

Politisk organisation

I Norberg, och kanske många andra kommuner, pågår just nu diskussioner om vilken politisk organisation vi ska ha. Just nu har vi “traditionell” organisation, med Kommunfullmäktige, Kommunstyrelse och facknämnder. Vänsterpartiet i Norberg vill ändra organisationen av tre anledningar; vitalisera fullmäktige, spara pengar och minska risken för “nämndpartier” (dvs att ledamöter i facknämnder ser mer till sin egen nämnd än till hela kommunens intressen). Gott så långt. Jag instämmer i att organisationer bör ses över med jämna mellanrum och vi måste fråga oss om det vi gör är det mest effektiva.

I förslaget till ny organisation tas facknämnderna bort och ersätts med utskott under kommunstyrelsen. Fullmäktige ska ha ett antal fullmäktigeberedningar för att inte riskera att bli ett “transportkompani” för frågor redan avgjorda i kommunstyrelsen.

Att kommunfullmäktige, det enda organ där det sitter personer som är valda av väljarna, ska ha en viktig roll är jag helt med på. Själv sitter jag inte i fullmäktige (jag gick med i socialdemokraterna efter valet 2006 och stod sålunda inte med på fullmäktigelistan) men jag har förstått på dem som gör det att det finns utvecklingsmöjligheter i vårt viktigaste politiska organ. Jag är därför positiv till fullmäktigeberedningar. Det jag däremot är direkt kritisk till är att avskaffa facknämnderna. Att göra det för att spara pengar tror jag inte ett ögonblick på; i förslaget till ny organisation ska ordföringarna i de två tyngsta utskotten vara deltidsarvoderade och där rök försöket till ekonomiskt argument. Att göra det för att minska risken för “nämndpartier” kan möjligen vara realistiskt, men det finns bättre sätt att göra det på, anser jag. Vi sitter alla på mandat från politiska partier som vi är medlemmar i. Om partierna vore bättre på att bereda och diskutera frågor som är aktuella i de olika nämnderna skulle vi lättare hitta kommunperspektivet och hur våra olika delar länkar i varandra (och hur vi tillsammans måste bli bättre på att samverka över förvaltningsgränser för att bli mer effektiva och framgångsrika). Tummen ner för argumentet nämndpartier, alltså.

Ett annat argument för ny organisation har diskuterats, och det är att vissa partier har svårt att hitta personer som vill ta på sig olika uppdrag. Den svårigheten skulle minska om antalet uppdrag minskade. I början av den här diskussionen tyckte jag det lät som ett bra argument. Nu, när jag har tänkt efter, inser jag att det är en kortsiktig lösning som ytterligare urholkar demokratin. Min förhoppning är att många ska engagera sig i samhällsutvecklingen, på olika sätt, inte att allt färre ska göra det. Jag håller med om att det ibland kan kännas svårt att “vaska fram” personer som vill ta på sig uppdrag men måste vi alltid ta den enklaste vägen?!? De senaste åren har antalet förtroendevalda minskat drastiskt. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så. Ett resonemang som har förts är att om uppdragen blir färre ökar konkurrensen och “kvaliten” på dem som innehar uppdragen ökar. Men vänta nu – vi har ju en demokrati som ska spegla hela befolkningen! Ska då inte så många som möjligt vara med?!? Hög- och lågutbildade, yrkesverksamma och pensionärer, ursvenskar och nysvenskar. Då tror jag att vi har de bästa förutsättningarna för bra diskussioner och kloka beslut. Att minska antalet politiska uppdrag tror jag leder till ökat “tjänstemannatänk” i politiken.

Jag tycker att vi, tillsammans, måste verka för att fler känner sig manade att ta ansvar för det gemensamma. En del kan göra det genom politiska uppdrag, andra via frivilligorganisationer, ytterligare andra via idrott osv. Börjar det bli dags att införa samhällstjänst för alla? Vill du göra värnplikt 1 år, ha ett politiskt uppdrag en mandatperiod eller arbeta inom omsorgen 1 år? Baske mig, jag tror att jag ska fundera på ett sådant förslag!

God ton på nätet

Idag har nyhetsrapporteringen bl a handlat om hur många ungdomar som blivit mobbade eller förtalade på olika internetsiter. En man som skrivit en bok om fenomenet trodde inte alls på att “bara” ca 15 % upplevt problemet, snarare 50 %.

Att internet ger fantastiska möjligheter är nog de flesta överens om. Att det finns risker med aktiviteter på nätet är inte heller okänt. Men vad är det som gör att så många, både ungdomar och vuxna, helt tappar sans och vett när de använder sig av nya medier?!? Visst, vi kan vara anonyma och därför släppa hämningar och låta våra värsta sidor komma fram ett tag. Men vad leder det till?

När jag läser inlägg och kommentarer på t ex www.politikerbloggen.se förvånas jag över den enormt låga nivå som råder hos de flesta debattörerna. Det är inte bara personangrepp och rena lögner som förekommer, det är uttryck för rasism, sexism, dålig självkänsla och ett enormt samhällsförakt. Vad detta grundar sig i kan jag förstås inte spekulera i men jag är inte förvånad över att ungdomar tar sig för stora friheter, utan att respektera andra, när vi vuxna föregår med så fruktansvärt dåliga exempel.

En annan sida av saken är att det inte känns det minsta lockande att bli mer känd som politiker när det som verkar vara den gängse tonen i nätdebatterna är både nedlåtande, innehåller lögner och i vissa fall är förtal. Hur ska vi få fler människor att engagera sig i politiken och samhällsdebatten när man får räkna med att bli kallad både det ena och det andra – inte för sina åsikter utan pga utseende, mimik, röst och andra ovidkommande saker. Jag förväntar mig att människor tar ansvar för sina åsikter i en öppen demokrati som denna. Första regeln på debattforum borde vara att skriva under eget namn och därmed stå för det man skriver.

Midsommar

Detta fantastiska land med sina (ibland) tokiga traditioner! Jag tillhör dem som har turen att bara ha positiva minnen från tidigare midsommarfiranden. I min barndom var midsommar ett tillfälle att träffa andra barnfamiljer, att äta gott, dansa runt stången och – oftast – sova i regnblöta tält. Det var underbart! Visst hände det att någon vuxen i sällskapet blev lite glad i hatten men mer än så var det inte. Min mamma sa ofta att hon tänkte på alla dem som har ont i magen inför helger och högtider. De som känner oro för att de som ska vara tryggheten i livet blir för berusade, de som befarar att bli utsatta eller behöva bevittna våld, de som ororar sig för att partnern ska föredra andra framför en själv av förlusta sig med. Då förstod jag inte riktigt vad min mamma menade.

Nu, när många av oss ser tillbaka på dans runt majstången, brännboll i kohagen, sill och nubbe med goda vänner vill jag sända en tanke till alla de som gjorde mindre bra erfarenheter igår. Om ångesten i magen beror på saker man själv ångrar att man gjort må det väl vara hänt. Om det istället är någon närstående som åsamkat skada, fysisk eller psykisk, så hoppas jag att vi i samhällsapparaten är tillräckligt förtroendeingivande för att den drabbade ska hysa tilltro till oss. Jag har alldeles för många gånger hört kvinnor, som varit psykiskt och fysiskt misshandlade i flera år, säga att det inte är någon som bryr sig. Först lät det helt befängt i mina öron men nu kan jag till viss del förstå det: om man tar mod till sig att göra en polisanmälan och vårt regelverk är så galet att det är näst intill omöjligt att bevisa att misshandel har ägt rum, då försvinner nog tilltron till samhället och rättsystemet när enda effekten av anmälan blir att förövaren får ytterligare en anledning att slå en sönder och samman. Det är fruktansvärt!

Nu har kvinnofridslagarna tydligen ändrats så att det inte krävs riktigt lika mycket för att få en misstänkt förövare häktad, och det är inte en dag för tidigt. Självklart ska vi ha ett rättsamhälle där ingen blir oskyldigt dömd, men det är lika självklart att vi inte kan ha ett samhälle där män (och ibland även kvinnor) slår sina partners, vecka ut och vecka in, med vetskapen att slår de bara “på rätt sätt” så kan ingen sätta dit dem.

Heder åt alla er kvinnor som lyckats förändra en omöjlig situation, som brutit med älskade män för att de inte klarar av att ha ett respektfullt förhållande utan våld. Jag hoppas innerligt att samhällets olika institutioner stöttar alla inblandade, våldsoffer liksom förövare, till ett bättre och mer värdigt liv.

Semesterhjärna

Två dagar kvar till semester men min hjärna har nog redan givit upp. Jag har så många åsikter om t ex tonen och innehållet på politikerbloggen (www.politikerbloggen.se), om hur vi kan förbättra situationen för sociala företag genom att införa sociala hänsyn i upphandlingspolicys, hur valanalyserna efter EU-valet presenteras osv men huvudet orkar inte formulera någonting. Istället har jag ikväll bakat tårtbottnar för att bjuda mina kollegor på sommartårta på torsdag. Har man inte anledning att gå på någon skolavslutning får man fixa lite avslutningskänsla själv, tänker jag. Det återstår att se om vi kommer sjunga Den blomstertid också.. 😉

Karbenning goes Africa

Kroppen värker, fötterna blöder (i alla fall vänster stortå) och i magen bubblar det av ny energi. Jag har dansat afrikansk dans i tre timmar igår och jösses vad roligt det är!!!

Vi var ca 25 tjejer/kvinnor/tanter som shakade loss till tonerna av två trumslagares rytmer i Nickebo skolas lilla gymnastiksal. Den salen är nästan alltid lite kall men igår var luftfuktigheten hög och värmen säkert 10 grader högre vanligt. Dånet från trummorna drev på våra steg, trots att svetten rann och fötterna värkte. Detta är livet!!!

Tack snälla ni i Karbennings GOIF som såg till att Karbenning goes Africa blev av! Om du någon gång får möjlighet att testa afro-gympa eller dansa till afrikanska trummor – gör det! Jag kan nästan garantera att du inte ångrar dig.

Personval

Just nu pågår valet av delegater till partikongressen i höst. Jag är en av kandidaterna. Det är mitt första personalval någonsin, om man bortser från en luciaomröstning på mellanstadiet.

Det här med personval är lite svårt, tycker jag. Visst vill jag att många röstar på mig, så att jag blir en av dem som får delta på partikongressen, men egentligen är det inte så många som vet vad de röstar på. Hur ska medlemmarna i Sala, Fagersta, Skinnskatteberg och Norberg veta hur jag kommer att företräda dem på en partikongress?!?

Personval förutsätter att väljarna har goda kunskaper om vad kandidaten står för, vilka hjärtefrågor den har, hur den agerar i olika situationer. Och hur ofta har vi väljare den kunskapen?!? Samtidigt kan personval göra valen lite mer intressanta, det blir mer av direktdemokrati en liten stund i vallokalen och alternativen blir fler än att bara välja mellan partier.

Att marknadsföra sig själv och bedriva personvalskampanj bär mig emot. Det kanske är ett måste, men inte känns det speciellt kul. I vårt distrikt finns fyra kandidater till de två platserna till partikongressen. Tre av kandidaterna är män. De är alla mycket mer rutinerade och erfarna än jag. Har nog uträttat mer i sina politiska liv än jag har. Förmodligen är de också mycket mer kända av medlemmarna. Egentligen borde jag inte ha en sportslig att bli vald. Den här gången är mitt kön min största tillgång! Eftersom medlemmarna ska rösta på två kandidater hoppas jag att många kryssar för en kandidat av varje kön. Då kan det plötsligt se ganska bra ut för min del.

Även om det kanske är väl optimistiskt så hoppas jag att det går bättre för mig i det här personvalet än i luciaomröstningen för 25 år sedan. Att vara delegat på partikongressen – det vore häftigt!

Lycka

Idag har vi bakat sockerkaka, barnen och jag. När formen satts i ugnen och barnen fått varsin visp att slicka smet ifrån säger min dotter (4,5 år) “Mamma, det här är lycka”.

Tänk vad underbart om vi alla ibland kunde återvända till det livet, där sockerkakssmet på en visp är lycka. Behålla förmågan att vara här och nu, förmågan att uppskatta även det lilla, förmågan att inte alltid trakta efter mera. Jag blir avundsjuk. Tror dessutom att vår värld vore ett mycket trevligare ställe att leva på om fler ansåg att en smetig visp är lycka.