Midsommar

Detta fantastiska land med sina (ibland) tokiga traditioner! Jag tillhör dem som har turen att bara ha positiva minnen från tidigare midsommarfiranden. I min barndom var midsommar ett tillfälle att träffa andra barnfamiljer, att äta gott, dansa runt stången och – oftast – sova i regnblöta tält. Det var underbart! Visst hände det att någon vuxen i sällskapet blev lite glad i hatten men mer än så var det inte. Min mamma sa ofta att hon tänkte på alla dem som har ont i magen inför helger och högtider. De som känner oro för att de som ska vara tryggheten i livet blir för berusade, de som befarar att bli utsatta eller behöva bevittna våld, de som ororar sig för att partnern ska föredra andra framför en själv av förlusta sig med. Då förstod jag inte riktigt vad min mamma menade.

Nu, när många av oss ser tillbaka på dans runt majstången, brännboll i kohagen, sill och nubbe med goda vänner vill jag sända en tanke till alla de som gjorde mindre bra erfarenheter igår. Om ångesten i magen beror på saker man själv ångrar att man gjort må det väl vara hänt. Om det istället är någon närstående som åsamkat skada, fysisk eller psykisk, så hoppas jag att vi i samhällsapparaten är tillräckligt förtroendeingivande för att den drabbade ska hysa tilltro till oss. Jag har alldeles för många gånger hört kvinnor, som varit psykiskt och fysiskt misshandlade i flera år, säga att det inte är någon som bryr sig. Först lät det helt befängt i mina öron men nu kan jag till viss del förstå det: om man tar mod till sig att göra en polisanmälan och vårt regelverk är så galet att det är näst intill omöjligt att bevisa att misshandel har ägt rum, då försvinner nog tilltron till samhället och rättsystemet när enda effekten av anmälan blir att förövaren får ytterligare en anledning att slå en sönder och samman. Det är fruktansvärt!

Nu har kvinnofridslagarna tydligen ändrats så att det inte krävs riktigt lika mycket för att få en misstänkt förövare häktad, och det är inte en dag för tidigt. Självklart ska vi ha ett rättsamhälle där ingen blir oskyldigt dömd, men det är lika självklart att vi inte kan ha ett samhälle där män (och ibland även kvinnor) slår sina partners, vecka ut och vecka in, med vetskapen att slår de bara “på rätt sätt” så kan ingen sätta dit dem.

Heder åt alla er kvinnor som lyckats förändra en omöjlig situation, som brutit med älskade män för att de inte klarar av att ha ett respektfullt förhållande utan våld. Jag hoppas innerligt att samhällets olika institutioner stöttar alla inblandade, våldsoffer liksom förövare, till ett bättre och mer värdigt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s