Glömmer vi våra syften?

Först: har varit på möte med utvecklingsgruppen för Nya Lapphyttan, som representant för kommunstyrelsen. Var tvungen att avvika efter en dryg timme för att hinna hem till barnen. Det känns alltid kymigt att gå tidigt från möten men… hur jag än vänder och vrider på det så måste jag prioritera min familj, ibland. Sorry, men det är för mycket viktigt och roligt som trängs i kalendern för att allt som är viktigt och roligt ska få den tid det förtjänar. Ska vi lyckas locka människor som är mitt i livet att engagera sig politiskt så måste vi ta en rejäl funderare på hur mycket av politikernas tid vi gör anspråk på. Och kanske viktigast av allt: att det blir fler som engageras i olika grupperingar så att inte några få ska räcka till till allt.

En helt annan sak: hörde på P1’s nyheter idag att franska fängelser, för att minska antalet självmordsförsök, ska införa sängkläder som inte går att knyta och pyamas av papper för högriskgrupper. Jaha. Det får mig att tänka på en föreläsning av Johan Qvist, forskare vid Karlstads universtiet, som jag lyssnade på i förra veckan. Hans tes är att vi glömmer bort syftet med verksamheter när vi sätter målen och att det leder till totalt kontraproduktiva åtgärder i verksamheten. Som exempel nämnde han att när svenska polisen fick som mål att x antal blås skulle göras varje månad för att minska rattonykterheten, och detta mättes i hur många blåsrör varje polisenhet hade beställt från leverantören, så beställde polisenheterna “rätt” mängd rör varje månad, oavsett hur många rör som gick åt, för att nå målen och få arbetsro. Var det fel på poliserna eller på hur målet formulerades? Jag tror på det senare.

Ungefär lika klokt tror jag att det är att införa sängkläder som man inte kan använda för att ta livet av sig med när man sitter inlåst. För varför är det så många franska fångar som inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig? En tes, som fördes fram i nyhetsinslaget, är att standarden på fängelserna är undermålig. Huruvida det stämmer eller ej har jag ingen uppfattning om men jag känner mig väldigt klar över att om kriminalvården, personalen som arbetar med fångarna, fick svara på vad de tror behövs för att fångarnas psykiska hälsa skulle förbättras, så tror jag inte att de först skulle tänka på sucisidsäkra sängkläder. Vore jag chef över den franska kriminalvården skulle jag fundera ett varv till över syftet med min verksamhet och föreslå åtgärder som ligger i linje med det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s