Hjälplös som vårdsökande

Gränsen mellan att vara privat och personlig på en blogg kan vara hårfin. Idag tänker jag använda mina privata problem och personliga erfarenheter för att belysa ett samhällsproblem. Förhoppningsvis står ni läsare ut med det.

Jag har lunginflammation sedan en dryg månad. Den första kuren antibiotika hjälpte inte ett dugg. Samtal med sjukvårdrådgivningen dag 8 i kuren resulterade i att jag uppmanades kontaka läkare om besvären kvarstod efter avslutad kur. I lördags avslutade jag kuren. I söndags fick jag en tid hos jourläkare i Fagersta. Så långt tror jag att allt har fungerat tillfredställande.

Jourläkaren som arbetar på Bergslagssjukhuset i Fagersta arbetar för Mitt Hjärta, ett privatägt vårdbolag. Läkarens bemötande har jag inget att anmärka på. Problemet är att läkaren inte hade tillgång till något datorsystem “eftersom vi tillhör Mitt Hjärta nu och vi har inte fått ordning på datorsystemen ännu”. Första stora problemet – vårdgivare med olika huvudmän har större problem att kommunicera med varandra än vårdgivare som ingår i Landstingets verksamhet.

Läkaren ville att jag skulle akutröntgas och jag rekommenderades en ny, “bredare” antibiotika. Första tabletterna fick jag i handen och ett elektroniskt recept skulle skickas till apotkeket samma dag.

Måndag morgon. Jag ringer Röntgen i Fagersta. De har fått min akutremiss och jag uppmanas komma dit på en gång. Fantastiskt bra, tänker jag. Döm om min förvåning när jag dessutom får gå före i röntgenkön! Jag börjar tro att jag är allvarligt sjuk. Personalen uppmanar mig att sitta kvar i väntrummet tills resultatet är klart och är skickat till “min” vårdcentral i Norberg. Efter ca 10 min får jag besked om att allt är klart, svaret är skickat till Norberg och att jag ska kontakta dem för att få besked. Fantastiskt agerat av alla på röntgenavdelningen. Undrar om de också tillhör Mitt Hjärta eller om de ingår i Landstinget?

På väg ut från Bergslagssjukhuset stannar jag till på Apoteket Hjärtat (privatägt) för att hämta ut min antibiotika. “Tyvärr”, säger den trevliga receptarien, “det finns inget recept på dig.” Suck, vad ska jag då göra? Kuren är ju påbörjad med de första tabletterna och jag måste fortsätta om kuren ska ha verkan. Receptarien råder mig att gå in till Familjeläkarna på Bergslagssjukhuset eftersom de ingår i samma organisation som Jourläkaren som skrev receptet. Jag tar således en nummerlapp hos Familjeläkarna i Fagersta.

“Tyvärr”, säger den trevliga sköterskan, “vi kan inte se några journalanteckningar längre för vi är ju privata nu, vet du. Vi har ingen information alls”. Dubbelsuck. Jag rekommenderas att vända mig till Norbergs familjeläkare, för de är ju fortfarande i landstingets regi. 50 minuter senare har jag fått telefonkontakt med Familjeläkarna i Norberg.

Sköterskan i Norberg vet ingenting om någonting. Hon bedyrar att något svar från Röntgen i Fagersta inte har kommit, trots att jag vet att det skickades 50 minuter tidigare. “Det går inte så fort när det är elektroniskt. Det går inte på en sekund bara för att man har tryckt på en knapp” säger hon upprepade gånger till mig när jag hävdar att det måste finnas ett besked i Norberg. Om elektroniska meddelanden tar längre tid än 50 minuter att skicka har vårdgivarna stora behov av att uppgradera sina IT-system.

Hon har dessutom inte fått några journalanteckningar från jourläkaren (nej, han hade ju inte tillgång till något datorsystem…) så hon kan inte se vilken typ av antibiotika jag har fått förskriven. Trippelsuck.

Vid det här laget känner jag mig så enormt ensam och utelämnad. Jag är sjuk, svag, trött och ledsen. Jag har trott att vården finns där när vi behöver den. Det som gör mig mest beklämd är tanken på hur alla som är sjukare, svagare och mindre resursstarka än jag har det i vårdapparaten. Hur i hela friden har vi kunnat bygga upp så fyrkantiga och människoovänliga system?!!?

Sköterskan i Norberg, som till slut blir ganska upprörd på mig, hänvisar till att en läkare i Norberg ska ringa mig kl 15:45 och ge mig besked om röntgenbilderna. Jag frågar om jag ska ringa honom men får ett bestämt “Nej!” till svar. Jag åker hem, utan antibiotika och utan besked.

Tror du att det ringer någon läkare kl 15:45? Nej, förstås inte. När klockan är straxt efter 16 ringer jag Familjeläkarna i Norberg. De har stängt för dagen. Till min förvåning ringer läkaren kl 18. Jippee! Han säger att röntgensvaret (som inkom exakt vid den tidpunkt då röntgenavdelningen skickade det…) visar på inflammation i en av lungorna. Ok. Jag är i alla fall inte dödssjuk.  Norbergsläkaren beklagar att Apoteket nu har hunnit stänga för dagen men nästkommande dag ska jag kunna hämta ut min nya antibiotika. Jag hoppas att han har rätt.

Jag inser att allt inte funkar klockrent bara för att det är landstingsägt. Jag inser också att allt inte är dåligt bara för att det är privatägt. Det jag menar är att vi måste göra om våra vårdsystem så att de passar sjuka människor och – framför allt – möjliggöra för vårdenheter att snabbt och effektivt kommunicera med varandra. Syftet med vårdinrättningarna är ju faktiskt att de ska finnas till för oss vårdbehövande människor – inte tvärtom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s