Jag är demokratisk socialist

Det finns en nedräknare fram till valet i höst med 100 socialdemokratiska ögonblick att minnas. Dagens ögonblick är ett fantastiskt tal av Olof Palme om varför han är demokratisk socialist. Talet är så aktuellt att det nästan är löjeväckande – jag måste bara länka till det här. Lyssna och njut!

Annonser

Det ljusnande framtid är vår

Jag har idag träffat Miljöpartiets företrädare för att stämma av ett antal frågor inför vår valsamverkan. Det känns jättebra, eftersom vi är så eniga om hur framtiden bör se ut för Norberg. När vi lägger bort gammal rivalitet, käpphästar och invant skyttegravsbeteende så är det lätt att enas om den framtida politiken med andra partier.

Det finns så mycket positivt som gror i Norberg och regionen just nu, så många möjligheter som vi kan ta vara på. Att Bergslagens Folkhögskola flyttar sin verksamhet hit är en fantastisk möjlighet för kommunen. Det ska vi verkligen göra bästa möjliga av. Att barnafödandet ökar igen är förstås jättekul. Våra kommuninvånare känner framtidstro, trots de dystra tiderna, och vill möjliggöra för fler att uppleva glädjen med livet. Det ska vi också ta till vara. Ett sätt att göra det är att investera i en ny sport- och aktivitetshall, som är viktig för många medborgare. På så sätt kan vi förbättra möjligheterna för unga och äldre att utöva idrott, vi kan ge våra skolelever betydligt bättre förutsättningar i idrottsundervisningen, vi kan skapa en arena för arrangemang och mindre mässor och vi kan – framför allt – visa våra kommuninvånare att vi tror på Norbergs framtid och att vi är beredda att satsa på den.

Välkommen våren, välkommen det stundande valet och välkommen ljusnande framtid för kreativ landsbygd!!!

Fantastiska Nickebo Förskola

Det sägs att ovanligt många barn ska börja förskolan till hösten i Norberg. Det är jättekul! Jag hoppas att några föräldrar orkar göra sig omaket att köra sina barn till Karbenning, för här har vi en helt fantastisk förskola.

För tillfället är det 8 barn på hela förskolan och 2,5 personal. Här blir varje barn sett, uppmärksammat och stimulerat på sin nivå precis varenda dag. Här har personalen möjlighet att ställa om verksamheten efter det som för dagen visar sig vara aktuellt och barnen har stor möjlighet att påverka innehållet under dagen. Alla känner allas föräldrar, syskon och morföräldrar. Tryggheten är total.

Hittills i år har förskolan haft projekt Affär. Barnen har tillverkat varor till affären, tagit med tomma förpackningar hemifrån, burit hyllor, skrivit skyltar osv. De har också skrivit på listor vad alla varor heter och kostar. Barnen turas om att stå i affären och då håller de reda på när 10 minuter har gått och det är dags för skiftbyte. När man har jobbat i affären får man pengar som man sedan kan handla för. Helt suveränt!

Detta projekt har bidragit till att även de små barnen, tvååringarna, nu har koll på vad pengar är, att man ibland får växel när man handlar, de kan känna igen flera bokstäver och de vet vilken visare på klockan som flyttar sig när en minut gått. Är det inte suveränt?!?

Jag hoppas att fler familjer väljer att ha sina barn på denna fantastiska, naturnära förskola så att vi kan ha den kvar. Det är barnen och personalen värda.

Rädslan för det okända

Igår såg jag Uppdrag Granskning om Vellinges kommuns inställning till flyktingmottagande. Programmet väckte många frågor hos mig. Trots vetskapen om att den här typen av program alltid är starkt vinklade, att urvalet av fakta som presenteras är långt ifrån objektivt osv, fick jag en otrevlig känsla i magen; det var så många människor som uttalade sig korkat, hjärtlöst, klumpigt och självupptaget. Detta är förstås inte representativt för alla som bor i Vellinge, men vad står dessa uttalanden för?

Jag har svårt att tro att Vellingebor är mer korkade än andra. Jag tror inte heller att moderater, som är klart dominerande i den aktuella kommunen, är mer korkade än andra (även om vissa uttalanden i gårdagens program för ett ögonblick fick mig att tvivla på det). Det måste finnas andra orsaker till att så många människor är så förtvivlat rädda för att släppa in det okända i sin idyll. Vad kan det vara?

När jag har spånat fram och tillbaka under dagen tror jag att det finns tre troliga förklaringar:

Sverige är idag oerhört segregerat. I vissa områden blandas människor från jordens alla hörn, människor med olika erfarenheter, tankar och åsikter. Där tvingas vi lära känna varandra, behandla varandra med respekt och bryta våra åsikter med argument och diskussioner. I andra områden är hegemonin stark. Vellinge är ett sådant område. Livet kan rulla på i den trygga lunk som man vant sig vid. Det viktigaste blir att bevara och försvara det som är, inte att se vad som finns utanför. Det är i längden en mycket farlig utveckling, tror jag.

Vellinge är en av Sveriges rikaste kommuner. Många av människorna som bor där har det ekonomiskt mycket bra, få är sjuka och arbetslösa, få har erfarenheter av krig, svält och andra trauman. Det kanske gör att viljan till solidariska lösningar, att dela med sig, att känna med andra människor, minskar? Jag har inga belägg för det, bara en tanke som gnager efter gårdagens TV-program. Om det stämmer så är det en mycket farlig utveckling som bidrar till att vårt samhälle snart delas itu: de som har och de som inte har.

Eftersom det bor få nya svenskar i Vellinge finns det få möjligheter att lära känna människor som inte har samma erfarenheter som jag själv. Att vara rädd för det okända är ett allmänmänskligt drag. En ung tjej sa det så bra i programmet (fritt tolkat): “Det finns inga flyktingar här. Jag känner inga flyktingar. Om jag gjorde det skulle jag nog inte vara rädd för dem”. Inte blir det bättre av att den politiska ledningen i kommunen spär på rädslan med halvrasistiska uttalanden och en tydlig motvilja till att vara solidarisk med medmänniskor. Det är här det blir riktigt läskigt, tycker jag:  en pösmunk till borgmästare (sug på den titeln!) underblåser rasistiska åsikter, fryser ut andra politiker som vågar visa lite medmänsklighet (KD) och låter rädslan frodas i samhället utan att försöka göra något åt det.

Tack SVT för ett mycket bra program. Tack alla Vellingebor som vågar protestera och visa att det finns empati och solidaritet även i er kommun. Och tack alla som tänker rösta på något annat parti än (M) i kommunvalet så att pösmunken och hans vänner förpassas dit de hör hemma – på avbytarbänk.

Vårtecken

På förskolan letar barnen vårtecken, som de sedan skriver upp på en stor tavla. Igår ville min son, snart 3 år, ta med en keps till förskolan. “Keps är ett vårtecken!”.

Tänk, vad kloka ungar är.

Rehab

Jag är återigen sjuk och är ordinerad antibiotika, vila och ljus. Därför blir det just inget bloggande den här veckan. Ville bara säga det, till er som är den lilla skaran trogna läsare av denna blogg.

Jag återkommer när solljuset och vilandet gjort sitt. Tills dess – må så gott!

Internationella kvinnodagen

I morgon är det 8 mars, Internationella kvinnodagen. I Norberg har vi redan firat den, en dag för tidigt. Vi såg bl a filmen “Den tatuerade änkan”, som är en utmärkt hyllning till kvinnor som vågar säga ifrån, leva de liv de vill leva utan att låta sig tryckas ner av andras förväntningar. Härligt! Jag har sett filmen flera gånger förut men känner ändå att den är värd att ses årligen; som ett vaccin mot att bli fånge i ett liv som leder till bitterhet och olycka.

En aspekt av hur vi kvinnor (föräldrar?) låter oss bli oumbärliga för våra familjer berörs inte i filmen: De vuxna barnen, som förväntar sig full uppbackning av sin mamma i vått och torrt, är inte födda sådana. Deras föräldrar har bidragit till utvecklingen. Det ger mig något att fundera över i min egen föräldraroll.

Jag vill rikta ett tack till de (S)-kvinnor som har arrangerat dagen med utställning, film, tipspromenad och internationell mat. Jag tror att vi kvinnor som lämnade tillställningen gjorde det med lite mera “jäklaranamma” i oss. Och jäklaranamman behövs, om vi ska lyckas skapa ett jämställt samhälle.

Kontraproduktiva mål

Idag arrangerade samordningsförbunden i Dalarna en gemensam konferens för tredje året i rad. Temat för dagen var “Hur vet man att vi gör ett gott jobb?”. Inbjuden föreläsare var forskaren Johan Quist, Karlstads Universitet.

Quist visade, med en rad konkreta exempel från verkligheten, hur vi i vår iver att mäta, effektivisera och styra formulerar mål som kan bli totalt kontraproduktiva för verksamhetens syften. Det blev väldigt tydligt för mig att vi behöver ett paradigmskifte i samhället. Visst ska vi mäta och leta möjligheter till effektivisering, men vi måste mäta rätt saker och bli mer effektiva att nå våra syften.

Quist svar på vad som är “rätt” mål är att fråga dem som arbetar i verksamheterna. Det är de som vet hur arbetet bör skötas, vad som är mest effektivt att göra för att nå våra syften och de kan därför hjälpa till med bra målformuleringar. Enkelt.

Varför gör vi inte så?

Mys eller projekt

Idag har barnen och jag sportlov. Solen skiner men det blåser kallt ute. Vi har åkt skridskor på hockeyrinken i Norberg, kan man säga. Eller så kan man säga att jag har knutit på skridskor, torkat rinnande näsor, tagit av skridskor, knäppt hjälmar, torkat näsor, hällt upp thé, delat ut smörgåsar, knutit på skridskor, torkat näsor, knäppt hjälmar osv. Däremellan har jag dragit i femåriga kroppsdelar som glidit iväg åt alla möjliga håll på ett par vingliga skridskor. Phu, det är skönt att vara hemma igen.

Ibland undrar jag varför det som borde vara mysiga familjestunder mest känns som något som ska “klaras av”. Missförstå mig rätt – vi HAR många mysiga familjestunder som inte känns som något annat än just mysiga stunder. Men ibland när vi ska göra utflykter blir det mer projekt än mys. Förhoppningsvis har barnen ändå haft det mysigt idag, vilket är huvudsaken. Och jag har i alla fall fått frisk luft.