Rädslan för det okända

Igår såg jag Uppdrag Granskning om Vellinges kommuns inställning till flyktingmottagande. Programmet väckte många frågor hos mig. Trots vetskapen om att den här typen av program alltid är starkt vinklade, att urvalet av fakta som presenteras är långt ifrån objektivt osv, fick jag en otrevlig känsla i magen; det var så många människor som uttalade sig korkat, hjärtlöst, klumpigt och självupptaget. Detta är förstås inte representativt för alla som bor i Vellinge, men vad står dessa uttalanden för?

Jag har svårt att tro att Vellingebor är mer korkade än andra. Jag tror inte heller att moderater, som är klart dominerande i den aktuella kommunen, är mer korkade än andra (även om vissa uttalanden i gårdagens program för ett ögonblick fick mig att tvivla på det). Det måste finnas andra orsaker till att så många människor är så förtvivlat rädda för att släppa in det okända i sin idyll. Vad kan det vara?

När jag har spånat fram och tillbaka under dagen tror jag att det finns tre troliga förklaringar:

Sverige är idag oerhört segregerat. I vissa områden blandas människor från jordens alla hörn, människor med olika erfarenheter, tankar och åsikter. Där tvingas vi lära känna varandra, behandla varandra med respekt och bryta våra åsikter med argument och diskussioner. I andra områden är hegemonin stark. Vellinge är ett sådant område. Livet kan rulla på i den trygga lunk som man vant sig vid. Det viktigaste blir att bevara och försvara det som är, inte att se vad som finns utanför. Det är i längden en mycket farlig utveckling, tror jag.

Vellinge är en av Sveriges rikaste kommuner. Många av människorna som bor där har det ekonomiskt mycket bra, få är sjuka och arbetslösa, få har erfarenheter av krig, svält och andra trauman. Det kanske gör att viljan till solidariska lösningar, att dela med sig, att känna med andra människor, minskar? Jag har inga belägg för det, bara en tanke som gnager efter gårdagens TV-program. Om det stämmer så är det en mycket farlig utveckling som bidrar till att vårt samhälle snart delas itu: de som har och de som inte har.

Eftersom det bor få nya svenskar i Vellinge finns det få möjligheter att lära känna människor som inte har samma erfarenheter som jag själv. Att vara rädd för det okända är ett allmänmänskligt drag. En ung tjej sa det så bra i programmet (fritt tolkat): “Det finns inga flyktingar här. Jag känner inga flyktingar. Om jag gjorde det skulle jag nog inte vara rädd för dem”. Inte blir det bättre av att den politiska ledningen i kommunen spär på rädslan med halvrasistiska uttalanden och en tydlig motvilja till att vara solidarisk med medmänniskor. Det är här det blir riktigt läskigt, tycker jag:  en pösmunk till borgmästare (sug på den titeln!) underblåser rasistiska åsikter, fryser ut andra politiker som vågar visa lite medmänsklighet (KD) och låter rädslan frodas i samhället utan att försöka göra något åt det.

Tack SVT för ett mycket bra program. Tack alla Vellingebor som vågar protestera och visa att det finns empati och solidaritet även i er kommun. Och tack alla som tänker rösta på något annat parti än (M) i kommunvalet så att pösmunken och hans vänner förpassas dit de hör hemma – på avbytarbänk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s