En fungerande sjukförsäkring

De rödgröna partiledarna presenterade för ett par dagar sedan sitt förslag till en ny sjukförsäkring i tio punkter. Bra! Jag vill här kommentera förslaget, i nästan lika många punkter.

1. “Stupstocken” i sjukförsäkringen avskaffas 1 januari 2011 vid en rödgrön valseger. Det är ett välkommet löfte MEN är ett löfte som kräver stor försiktighet. Vi måste lära av våra misstag och inte, än en gång, lämna människor i passiv sjukskrivning som på många sätt är förödande för den psykiska och fysiska hälsan. Jag säger ja till individuell bedömning men jag kräver också ett individuellt anpassat stöd så att det verkligen blir en återgång till arbete.

2. En individuell bedömning av arbetsförmågan ska ske senast 6 veckor efter första sjukskrivningsdagen. Detta är ett mycket klokt och bra löfte om vi ser till att den individuella bedömningen har hög kvalitet. Vi måste organisera sjukvården så att det finns adekvat kompetens (och här menar jag inte bara läkare) som snabbt kan göra bedömningen OCH som kan utforma den första delen i individens rehabiliteringsplan.

3. Senast efter 3 månader ska individen ha en individuell rehabiliteringsplan. Detta löfte är A och O för att vi inte ska återfalla i ett system med långa, passiva sjukskrivningar som är förödande för den enskilde. Vad är det som behövs tillföras/åtgärdas/ändras för att individen ska återfå sin arbetsförmåga? Gäller det ett benbrott som kommer att självläka eller behöver individen göra omställningar i sin livsstil? Är det egentliga problemet, som ger upphov till sjukdom, konflikter på arbetsplatsen eller en kronisk smärta som individen behöver få hjälp att hitta sätt att hantera? Behövs det kurators-/psykologkompetens som kan hjälpa individen att hantera svackor i livet eller finns det ekonomiska bekymmer som ger upphov till fysiska problem? Det jag försöker säga är att vi måste se till HELA individen när vi gör den individuella rehabiliteringsplanen och att fokus måste vara på LÅNGSIKTIGT hållbar hälsa. För att kunna göra detta krävs att flera olika myndigheter och stödorganisationer samverkar intimt och det saknar jag skrivningar om  i löftena från de rödgröna partiledarna.

4. De stelbenta tidsgränserna ska avskaffas, vilket är klokt och bra. Vi är alla olika, med olika behov, och behöver därför ibland olika lång tid på oss för att bli friska. En av de viktigaste faktorerna för rehabilitering är att individen vet att försörjningen är tryggad under tiden. Systemet vi har idag, att dagarna med sjukförsäkring är räknade och att något annat, osäkert, kanske tar vid är inte särskilt gynnsamt i rehabiliteringsprocessen. I de verksamheter jag ansvarar för ser vi till att deltagarna först och främst kan känna sig trygga med att de kommer ha sin försörjning tryggad så länge de följer den gemensamt utformade handlingsplanen. Då kan individen släppa de ekonomiska bekymren och fokusera på det han/hon behöver jobba med för att bli frisk och arbetsförmögen.

5. Vi rödgröna vill göra det möjligt att studera under en sjukskrivning. Mycket bra, eftersom många av de som fastnat i långa sjukskrivningar behöver ställa om till en annan typ av jobb än de haft tidigare. Det ger möjligheter till nystarter i livet och andra dörrar kan öppnas.

6. En rehabiliteringspenning (istället för sjukpenning) ska införas för den som behöver just rehabilitering. Jag saknar mer information om vad det innebär.

7. De rödgröna partiledarna vill satsa statliga pengar i en rehabiliteringsfond. Det låter jättespännande! Informationen är mycket knapphändig, vilket jag tolkar som att partiledarna inte är helt överens eller på det klara med hur detta exakt ska se ut. Mina erfarenheter på området säger att det saknas resurser framför allt till det som slarvigt kallas social rehabilitering (hjälp med att ställa om sin vardag så att den blir hållbar med allt vad det innebär av rutiner, sociala relationer, inställningen till min egen förmåga, motivation att leva ett annorlunda liv etc) och där skulle en fond kanske kunna en tillgång. Hur denna fond utformas är förstås jätteviktigt. Jag vill skicka med till våra beslutsfattare att försöka hitta långsiktiga lösningar där alla berörda organisationer kan ingå (närsjukvård, psykiatri, arbetsförmedling, kommunernas socialtjänst och arbetsmarknadsstöd, försäkringskassan) och att det utformas en hel palett av stödinsatser för alla de behov som människor utanför arbetsmarknaden behöver. Här menar jag inte bara sjukskrivna utan även arbetslösa personer. Om den tilltänkta fonden utformas på ett klokt sätt kan den göra stor skillnad för många människor!

Punkterna 8, 9 och 10 handlar om nivån på ersättningarna när man är sjuk och de känns som självklarheter. Visst ska vi kunna leva ett drägligt liv även när vi har oturen att bli långvarigt sjuka. Visst ska alla de som nu hamnat utanför sjukförsäkringen ha möjlighet att inkluderas igen. Detta är det nog inte så svårt att enas om, det svåra är att ge förutsättningar för människor att LÄMNA sjukförsäkringen och försörja sig själva.

Jag hoppas verkligen att vi rödgröna har gjort vår läxa och lärt av det som inte fungerat tidigare. Sverige behöver allas arbetsförmåga, oavsett hur stor den är och hur den ser ut. Välfärdssamhällets främsta uppgift är att se till att alla får behövas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s