Kommer tåg gå igenom Norberg?

Det går en järnväg genom centrala Norberg som har sin början i Snyten och sitt slut i Bålsjön. Den har använts för gruvändamål fram till på 80-talet men nyttjas idag bara av Engelsberg-Norbergs Järnvägshistoriska förening, ENJ, som kör turisttrafik med rälsbuss på sommarhalvåret.

För ett par år sedan skrev ett antal företagsrepresentanter till kommunen och bad om hjälp att få igång godstrafik på sträckan igen. I samma veva beslutade Trafikverket att de skulle upphöra med underhållet (vilket de i själva verket upphörde med på 90-talet men inget formellt beslut har fattats förrän nu) på den aktuella järnvägen. Beslutet att inte längre underhålla är ett tydligt första steg till nedläggning av järnvägen.

De intresserade företagen och kommunen protesterade. Dannemora Mineral, som då hade planer på att starta gruvbrytning igen, slog fast att ingen kommer någonsin att bryta järnmalm i Norberg om järnvägen försvinner. Trots detta framhärdade Trafikverket i sitt formella beslut men diskussionen fortsatte mellan alla berörda parter om hur trafik kan upptas med någon annan huvudman.

Norbergs kommun och Länsstyrelsen Västmanland beslutade att tillsammans finansiera en mindre utredning av vad som måste åtgärdas på sträckan för att den ska kunna tas i bruk igen. Resultatet var 4,2 Mkr, om Trafikverket håller med begagnade syllar och spår.

Diskussionerna har varit många men nu har vi kommit till ett avgörande: I år finns, tack vare Trafikverket och Länsstyrelsen Västmanland, pengarna avsatta i länsplanen för att renovera banan Snyten – Kärrgruvan till ett skick som möjliggör måttlig godstrafik (18,5 tons axeltryck, maxhastighet 40 km/h). För att arbetet ska kunna utföras och finansieras måste det ske i år och någon juridisk person måste ta på sig att bli infrastrukturförvaltare för sträckan från årsskiftet.

Igår träffade jag företrädare för Trafikverket och diskuterade en möjlig avsiktsförklaring mellan kommunen och verket. Den ska givetvis diskuteras i kommunfullmäktige. Därefter träffade vi tillsammans företrädare för det företag som ivrigast har jobbat för godstrafik på sträckan och diskuterade möjligheten att tillsammans med ENJ bilda ett bolag som kan vara infrastrukturförvaltare. Även det måste givetvis diskuteras och beslutas i kommunfullmäktige men jag är glad att vi i alla fall har kommit så här långt.

Det finns möjlighet till en lösning, om alla parter vill och är beredda att gå ett steg utanför sin comfort zone (det gäller även kommunen). Det går att få igång godstrafik på sträckan redan i början av 2016 om alla tänker och jobbar lösningsfokuserat. Det går att få till stickspår för en rimlig kostnad till de företag som behöver det. Och det finns fler affärer att göra, stora utsläpp att spara och en stor framtidstro att vinna.

Är vi beredda att göra det?

Tröghet i förändringsarbete – inget nytt

”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång som att söka införa en ny tingens ordning.

Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i det nya. ”

Niccolo Machiavelli 1469

Önskar ännu fler förslag på integrationsområdet

Det är välkommet med den konstruktiva debatt om asyl- och integrationsfrågorna som de demokratiska partierna äntligen har initierat. Förslagen haglar tätt och alla verkar överens om förbättringsbehoven. Dagens debattartikel från regeringen har helt rätt anslag, tycker jag, men fler skarpa förslag behövs för att vi ska lyckas omvandla det som idag upplevs som utmaningar till den jättetillgång invandringen faktiskt är för landet Sverige.

För någon vecka sedan blev jag intervjuad av Katarina Gunnarsson för Studio Ett om min syn på allianspartiernas olika förslag. Centerpartiets förslag om full kompensation till kommunerna för de kostnader som asylmottagandet medför tycker jag är en självklarhet. Man kan ju undra varför det förslaget inte kom medan C satt i regeringsställning. Att alla kommuner ska bidra i mottagandet är också en självklarhet. Frågan är hur vi kommer dit: med morot, piska eller både och?

Kristdemokraternas och Folkpartiets förslag om tillfälliga uppehållstillstånd känns närmast bruna: hur skulle den osäkerhet som tillfälliga uppehållstillstånd innebär bidra till bättre integration? Folkpartiets språktest tänker jag inte ens kommentera. Reportaget sänds i Studio Ett idag.

Från Norbergs sida är det samma behov som kvarstår som vi har framfört till regeringar av olika färg och till Migrationsverket:

  • Kommunerna behöver bättre planeringsförutsättningar gällande antal asylsökande för att kunna leva upp till de krav som ställs på oss gällande förskola, skola och socialtjänst.
  • Kommunerna måste få full kompensation för de kostnader om lagstadgad verksamhet för asylsökande innebär eftersom de asylsökande som vistas i våra kommuner inte räknas in i skatteunderlag eller statsbidrag. Att schablonbeloppet för undervisning är satt till 6 000 kr/elev och fyraveckorsperiod är ju närmast att betrakta som ett skämt.
  • Migrationsverket kan inte bara upphandla tak över huvudet och mat för asylsökande – någon form av sysselsättning, samhällsinformation och enklare undervisning skulle underlätta situationen på boendena, möjligheten att få personer att bo kvar i kommunen när de får PUT (permanent uppehållstillstånd) och integrationen.
  • Tiden innan en person med PUT får sitt första etableringssamtal med Arbetsförmedlingen är på tok för lång. Förutom individens frustration och den förslösade integrationstiden innebär det en kostnad för kommunen som tvingas betala försörjningsstöd under tiden.
  • Allt för få personer med PUT kommer till kommunen som staten har tänkt: via bosättningsenheten på AF i enlighet med de avtal kommunerna skrivit med länsstyrelserna. Förra året invandrade ca 240 personer till Norberg men bara ett tjugotal kom ”rätt väg” och räknas in i avtalet. Varför är det så?
  • Även vi börjar få bostadsbrist. Ökat bostadsbyggande är alltså i högsta grad en integrationsfråga.
  • Yrkes-SFI, som t ex omvårdnads-SFI i Köping, är sååå efterlängtat och bra. Personer som har en yrkesutbildning/-erfarenhet från ett annat land eller har ett brinnande intresse för en bransch borde rimligtvis kunna validera sina kunskaper eller få en första introduktion till sitt nya yrke samtidigt som de lär sig svenska.  Hur kan vi utöka den möjligheten?
  • Att kommunerna ska anordna SFI-undervisning (Svenska För Invandrare) för personer med PUT som fortfarande bor kvar på anläggningsboende är väl ok men att ersättningen är 7 000 kr/person, när vår faktiska kostnad är ca 45 000 kr/person, är ju också att betrakta som ett skämt. Vill staten verkligen att de nyanlända ska få lära sig svenska?

Något som dock har blivit bättre senaste halvåret är ensamkommande barn som placeras i kommunen p g a s k anknytning. Om ett ensamt barn har en släkting i vår kommun känns det ju givet att barnet ska placeras här. Men om ”anknytningen” innebär att man har färdats i samma buss eller båt någon gång på resan till Sverige vet jag inte om det spelar så stor roll. Särskilt inte om det, som i Norbergs fall, placerades ut dubbelt så många ensamkommand barn som kommunen har avtal om/boende för så blir effekten att vi måste köpa boende i andra kommuner. Ingen vits med ev anknytning, med andra ord. Dessa barn aviserades ofta via ett fax fredag eftermiddag med beskedet att barnen skulle dyka upp i Norberg måndag morgon. En helt omöjlig uppgift för socialtjänsten att lösa. När handläggarna försökte få kontakt med Migrationsverket hade deras handläggare gått för dagen. Ridå. Detta har i princip upphört hos oss, från att ha varit ett JÄTTEstort problem hösten 2014. Tack för det, Migrationsverket.

2014 var ett händelserikt år för Norberg

Ännu ett år kan läggas till historien och ytterligare en mandatperiod är avslutad. För Norbergs kommun har det varit ett mycket händelserikt år, på flera sätt: vi har rekryterat ny personal på flera nyckelpositioner, antalet asylsökande som vistas i kommunen har ökat dramatiskt och i augusti hotade den stora skogsbranden att sluka hela kommunen i sina lågor.

Att klara dessa utmaningar med en snålt tilltagen budget är en bedrift. Regeringen anslog 2 Mkr var till de fyra branddrabbade kommunerna och det har med råge täckt de kostnader Norbergs kommun hittills haft i samband med branden. Däremot täcker inte den schablonersättning kommunerna får från staten de kostnader vi har för undervisning av asylsökande barn.

Tack vare god hushållning med tillgängliga resurser, en tydlig styrning och mycket bra budgetdisciplin visar alla utskotten i kommunstyrelsen positiva resultat även 2014. Samverkansorganen har också klarat sina verksamheter utan ytterligare tillskott från kommunen och Norra Västmanlands Kommunalteknikförbund lämnar tillbaka en större summa till kommunen för åtgärder som inte hunnits med under året. En relativt mild och snöfattig vinter och ett bättre ränteläge än beräknat bidrar också till att Norbergs kommun återigen gör ett bra ekonomiskt resultat: plus 6 Mkr.

Att kommunen gör ett ekonomiskt överskott, alltså gör av med något mindre pengar än vi får in, är helt nödvändigt. Precis som att familjeekonomin behöver gå plus över tid för att ha pengar över när tvättmaskinen går sönder eller en längre resa ska genomföras behöver kommunen ha pengar på banken till investeringar och fastighetsunderhåll.

Mitt intryck är att kommunen börjar komma ikapp när det gäller underhållet av våra verksamhetslokaler. Något av det som har skett under året är att ventilationsutbytet och renoveringarna på Centralskolan äntligen är färdiga. Det är ett omfattande arbete som har kostat åtskilliga miljoner kronor och som har försvårat undervisningen för elever och personal. Samtidigt var det nödvändigt att förbättra ventilationen för att leva upp till gällande krav och på köpet fick vi en allmän uppfräschning, fler klassrum, ett nytt skolbibliotek och nya elevtoaletter. Det var välbehövligt. De kommunala bostadsfastigheterna har fortfarande stora underhållsbehov.

2014 är åttonde året i rad som Norbergs kommun gör ett positivt ekonomiskt resultat före extraordinära poster. Under den gångna mandatperioden har det sammanlagda ekonomiska resultatet förbättrat det egna kapitalet med drygt 20 Mkr samtidigt som vi har amorterat 12,5 Mkr på kommunens låneskuld. Det gör skillnad. När jag tillträdde som kommunalråd 2011 hade kommunen årliga räntekostnader på ca 5 Mkr/år. Idag betalar kommunen knappt 3 Mkr i ränta på lånen. Den mellanskillnaden, 2 Mkr/år, är pengar som kan satsas på bättre verksamhet för barn och äldre. Att det egna kapitalet nu är väsentligt större gör att kommunen kan satsa lite extra och t ex renovera Björkängens kök och bygga ut Blåsippans förskola med en ny avdelning.

Ett förbättringsområde för Norbergs kommun är att tydligare kunna presentera i vilken utsträckning verksamheterna lyckas nå de mål som politiken beslutat om. Det kommer vi att jobba med under 2015 för att alla – medborgare, politiker, personal och externa aktörer – på ett enkelt sätt ska kunna se vilka styrkor och förbättringsområden kommunens verksamheter har.

Digitalisering och fiber för att klara framtidens välfärd

Kommun- och landstingssektorn står inför stora utmaningar. Allt fler blir allt äldre och vi medborgare ställer allt högre krav på snabb och effektiv service från alla samhällssektorer. Det är bra men kräver att offentlig sektor hänger med och anpassar sig inför framtida förutsättningar.

För att effektivt möta individens önskemål om att uträtta allehanda ärenden från t ex surfplattan valfri tid på dygnet samt att klara framtidens omsorgsbehov måste välfärden digitaliseras och i allt högre grad bygga på e-tjänster. Det kan handla om att mäta blodtrycket hemma via en app, istället för att åka till vårdcentralen varje gång. Det kan också vara att följa sin bygglovsansökan på nätet genom olika instanser. Skolan och barnomsorgen har kommit en bit på väg med InfoMentor men det finns mycket mer att utveckla för att underlätta för elever och föräldrar och för att effektivisera verksamheterna.

En förutsättning för att välfärdens digitalisering ska fungera är att vi medborgare har tillgång till snabb och säker internetanslutning.

Sedan flera år har Norbergs politiker och tjänstemän arbetat för bättre möjligheter till snabbt bredband i kommunen. När grävarbeten gjorts har man samtidigt lagt ner tomrör för framtida fiber, vi har anställt en bredbandskoordinator tillsammans med Fagersta Kommun för att stötta byalag och NVK samplanerar gatuunderhåll med framtida fibergrävning.

På flera ställen finns redan fiberkabel nergrävd och några byar har börjat planera för glesbygdsfiber men ett stadsnät har saknats. Därför är det mycket glädjande att Norberg och Fagersta kommuner har tecknat samverkansavtal med Telia om att bygga fiber till hushåll och företag. Utbyggnaden av det öppna nätet kommer att baseras på hur efterfrågan ser ut i kommunerna och det första steget tas senare i vår.

Regeringen har som ambition att 90 % av alla hushåll och företag bör ha tillgång till bredband om minst 100 Mbit/s år 2020. Det är hastigheter som överstiger vad de flesta av oss behöver, idag. Utvecklingen av olika tjänster går dock med en rasande fart och det enda man säkert vet är att kraven på hastighet hela tiden ökar.

Att låta koppla in fiber i sitt hem är förenat med en kostnad och jag har respekt för att långt ifrån alla vill eller kan ta den kostnaden. Det är heller inte alla som kommer att få erbjudande om att ansluta sig till stadsnätet, beroende på var i kommunen man bor. Men politikens mål är att så många som möjligt ska erbjudas anslutning.

Den utvecklingskonferens som kommunens ledande politiker och tjänstemän genomför i början av mars kommer bl a ha just digitalisering som tema: Hur kan vår kommun agera för att ge invånarna så bra service som möjligt? Kan e-tjänster inom vissa områden göra att personalen får mer tid att möta de människor de är till för inom andra områden, t ex hemtjänst och barnomsorg? Kan vi medborgare få ökad insyn och bättre kunskap i de ärenden som rör mig?

Att fibrera glesbygden är nog den största utmaningen. I dagsläget är den enda möjligheten att boende går ihop i byalag, övertalar sina grannar om förträffligheten med fiber, riggar projekt, ansöker om EU-stöd, roddar grävning och fiberdragning och ansvarsförhållanden och operatörsvtal och betalar en rejäl slant själva. Detta är ett bräckligt system på flera sätt: vad händer med de områden där engagemanget inte finns? Där alla inte får eller kan vara med i ett byalag? Där de ideella krafterna inte orkar, förmår eller har tillräcklig kunskap för att göra rätt? Vad händer med de områden där inte ens telestationerna är fibrerade (och där framdragning av fiber kostar miljoner bara till själva stationen)?

Jag tror att staten måste ta ett fastare grepp om fiberutbyggnaden för att hela Sverige ska ha möjlighet att följa med in i framtiden.