Kanske ett första, litet steg

Hur ska vi då göra för att få igång bostadsbyggandet och skapa fler attraktiva boendemöjligheter i lilla, men ack så goa, Norberg? Nu, när flera asylsökande familjer har rotat sig i vårt samhälle och vill bo kvar när de fått uppehållstillstånd, har vi världens möjlighet att bli fler och ett ännu mer dynamiskt samhälle. Men den chansen kan vi missa om antalet bostäder inte ökar – snart.

För att stärka de lokala flyttkedjorna och i någon mån minska bostadsbristen försöker vi få igång byggandet av villor. I vår region får en vanlig familj inte banklån för att bygga hus eftersom marknadsvärdet på det färdiga huset är så mycket lägre än byggkostnaden. Vi har, tack vare ett antal utpekade LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära läge) i Översiktsplanen, detaljplanerat sjönära villatomter som också ligger nära centrum och kollektivtrafik. Där tror vi chansen är störst att någon vågar (och får banklån till att) bygga nytt. Min förhoppning är att det nästa år står fem nybyggda villor vid Norens strand. Det skulle i så fall öka nybyggnationstakten i vår kommun med närmare 1 000 %. Ja, du läste rätt. Vi har ingen exakt statistik på hur många nya hus som byggs i Norberg men den samlade uppskattningen är ett nytt hus vartannat år. Det du!

Vi försöker också prioritera pengar till en utvecklingsplan av ett sjö- och centrumnära område (Prostudden, eller snarare området vid Vattenverket bredvid campingen) där vi hoppas att någon privat aktör vill bygga flerfamiljshus. Att få någon att bygga på kommersiella grunder i små orter långt från universitet och högskola är nästan omöjligt. Efterfrågan på attraktiva lägenheter är stor i centrala Norberg men nuvarande hyresnivåer är väldigt låga. Bra, tycker hyresgästerna. Mindre bra, tycker de som överväger att bygga nytt. Att bygga är som bekant förenat med stora kostnader och dagens hyresnivåer täcker helt enkelt inte investeringskostnaden. Kanske kan det funka med högre hyror även här, när läget är bra och lägenheten nyproducerad, men det är en risk som investeraren tar. Kanske måste kommunen ta en del av risken för att privata aktörer ska våga satsa? Och hur gör man det, utan att bryta mot EU’s statsstödsregler?

 

Annonser

Bostadsbrist och lämplig mark – varför bygger ingen?

Norberg har haft en stadig, långsam befolkningsminskning sedan början av 80-talet. De senaste två åren har antalet invånare tvärtom stigit kraftigt och vi ställs inför helt nya utmaningar. Fantastiskt roligt och ganska svårt. Jag har skrivit en lång artikel om detta till tidskriften Plan (nr 1 år 2016). Delar av texten kommer här, i omarbetad version, som ett antal blogginlägg.

Flera mindre glesbygdskommuner har under de senaste 30 åren stadigt minskat i invånarantal. Vi förtroendevalda i samma kommuner har tvingats konstatera att vårt uppdrag till stora delar gått ut på att skära ned, stänga, effektivisera och sälja. Det var inte därför vi valde att bli politiker men har man betrotts med ansvar för kommunens ekonomi är det bara att bita i det sura äpplet och se till att utgifterna inte överstiger intäkterna. Ibland har vi unnat oss lyxen att visionera, drömma och planera för hur vi vill ha det den dagen kommunen växer igen men det är svårt att prioritera det viktiga, strategiska arbetet när kommunallagen kräver budget i balans här och nu.

Beslutet för nästan tio år sedan, att Norbergs kommun skulle avsätta ett par miljoner kronor till att ta fram en ny Översiktsplan, kändes på samma gång roligt som lite onödigt. I samma veva sjönk kommunens intäkter dramatiskt och vi genomförde ett stort balanspaket för att sänka den totala driftskostnaden med 4 % på ett år. Det var tufft. Jättetufft. Och enda gången hittills som jag (under en natt) har ångrat att jag tackade ja till att bli kommunstyrelsens ordförande.

Då, när allt fokus ligger på att få till en budget i balans, finns det inte mycket tid och energi till att tänka framtid och utveckling. Idag, när situationen totalt har förändrats och vi har den största befolkningsökningen i mannaminne, är vi tacksamma över att plantjänstemännen ändå lyckades peppa oss att på allvar tänka ut hur vi ville att kommunen skulle växa i framtiden.

Från långvarig och stadig befolkningsminskning till explosionsartad ökning. Går det att planera för de här snabba omställningarna? Borde vi tidigare ha förstått att antalet flyktingar som sökte sig till Europa skulle innebära att kommunens befolkning nu stiger och antalet elever i grundskolan vida överträffar alla förhoppningar? De befolkningsprognoser som vi och andra kommuner köper varje år har fram till för någon månad sedan visat på en stadig minskning för Norberg. Det är tur att verkligheten är så mycket bättre än prognosmakarna spådde.

För första gången sedan början av 80-talet råder det nu bostadsbrist i Norberg. Halleluja! Det är givetvis mycket roligare att fundera över hur vi ska få fram fler skollokaler, fler förskoleplatser och fler bostäder än tvärtom, men det är inte lättare. En del verktyg förfogar kommunerna själva över och då kan vi vara kreativa, lösningsfokuserade och tänka utanför de gängse ramarna. Andra verktyg saknar vi helt och då blir det svårare.

Tack vare den stora mängden asylsökande som Migrationsverket har platser för i Norberg (ca 900 asylsökande i en kommun med 5 800 invånare), och alla de barnfamiljer som väljer att bo kvar i vår kommun när de får permanent uppehållstillstånd, har vi för ett år sedan kunnat öppna en ny förskoleavdelning i tidigare tomställda skollokaler. Det betyder mycket för en, sedan länge krympande, kommun att kunna utöka – göra nytt – istället för att hela tiden minska och stänga. Vi har dessutom, för första gången sedan början av 80-talet, byggt helt nya lokaler. Ja, det är en skräll av stora mått! En helt ny förskoleavdelning byggs till på en befintlig förskola (Blåsippan) som nu har tre, istället för två avdelningar. Med utbyggnaden följde att vi var tvugna att bygga om mottagningsköket, så att det kan hantera fler portioner, och det bidrar till bättre arbetsmiljö för vår personal.
En annan mycket positiv effekt av flyktingmottagandet är att en kommunägd länga med fyra marklägenheter (Skallberget) som har stått tom och obrukbar i närmare 15 år nu byggts om till boende för ensamkommande flyktingbarn. Hela bostadsområdet lyfts när det blir liv och rörelse, ny fasad och nya fönster, istället för ett tomt och tyst hus som har skämt det i övrigt populära området. Ökad befolkning bidrar till utveckling och tillväxt på många sätt och det är mycket välkommet.

För en liten, och i vårt fall dessutom fattig, kommun kan det vara svårt ur en ekonomisk aspekt att bygga nya verksamhetslokaler och bostäder. Vi har mark, vi har en bra Översiktsplan och vi har effektiva planhandläggare men vi saknar eget kapital att bygga för. Kommunen är redan högt belånad (i dagsläget 89  Mkr för investeringar som gjordes på 80- och 90-talen) och klarar inte kapitalkostnaderna för ytterligare lån. Den låga hyresnivån i vår region gör att kommersiella aktörer inte vågar satsa här. Det lilla kapital kommunen sparat ihop de senaste åren har använts till de ny- och ombyggnationer av verksamhetslokaler som vi har vågat oss på. Även om de, av många, efterfrågade regelförenklingarna i planprocessen skulle underlätta även för oss är det bristen på kapital som är vårt största hinder.

Hur gör man då?

Vi har behov av fler bostäder. Vi har lämplig mark. Men det är svårt att bygga bostäder med skulder och hittills har få kommeriella aktörer visat intresse för att bygga hos oss. På något sätt ska vi lösa ekvationen. Mer om det inom kort.

 

 

 

Regional utveckling med EU’s hjälp

I veckan var jag på en konferens i Bryssel arrangerad av SveReg (de svenska region- och stadskontoren) och SKL inför den kommande strukturfondsperioden i EU. Syftet var att svenska förtroendevalda och tjänstemän tillsammans skulle diskutera vad vi tycker är viktigast att driva i förhandlingarna om den framtida sammanhållningspolitiken. Företrädare för Kommissionen, Parlamentet och den svenska regeringen fanns på plats för att diskutera med deltagarna.

För mig, som är relativt ny i de här frågorna, var det lärorikt och lite ögonöppnande: alla talare var rörande överens om att budgeten för sammanhållningspolitiken inte kommer bli större (snarare betydligt mindre) och inte se ut som idag efter 2020. Förhandlingarna är inte inledda ännu men de stora kostnaderna för bl a terrorhot och flyktingutmaningar gör att en större del av EU’s gemensamma resurser behövs där.

Det betyder att vi måste bli mycket, mycket bättre, dels internt i länet och men även inom Östra MellanSveriges programområde, på att identifiera vilka som är våra viktigase prioriteringar och hur vi vill ta oss an dem. Utmaningen blir att våga välja bort politikområden där vi ser att andra finansiella instrument bättre kan användas än EUs strukturfonder.

Ett konkret resultat från konferensen är att samtliga svenska län/regioner står enade om att vi måste slå vakt om EUs sammanhållningspolitik. Vi var också rörande överens om  att ge den så kallade ”Åttagruppen” inom Nationellt Forum för tillväxt och attraktivitet  mandat att föra dialog med Regeringskansliet och Kommissionen om den framtida sammanhållningspolitiken för hela landets räkning. För att det ska funka, och bli bra på riktigt, är också viktigt att ”Åttagruppen” lyssnar av önskemål och behov från hela Sverige. Politiker i Sala, Kungsör och Skinnskatteberg ska känna att vår kille i ”Åttagruppen” pratar för oss!

Ska vi ha en chans att påverka den framtida sammanhållningspolitiken (så att pengarna inte bara tillfaller de minst utvecklade länderna i EU) måste Sverige agera smart – nu. På konferensen i Bryssel, då jag hade chans att lyssna på politiker och tjänstemän från andra svenska regioner, blev det tydligt att vårt län har långt kvar innan vi kan mäta oss med hur många andra arbetar med utvecklingsfrågor och i vilken utsträckning de tillgodogör sig EU-medel.

Västmanland står i startgroparna för att bilda regionkommun, d v s att ta över ansvaret för regional utveckling från länsstyrelsen. Det är en spännande resa där jag tror att vi tillsammans – landstinget och alla länets kommuner – kan bli ännu bättre på att skapa en långsiktigt hållbar tillväxt i vårt län. Vi måste tänka att vi företräder invånarna i Västmanland, oavsett vilken kommun vi bor i. Alla får det bättre om ingen hamnar på efterkälken. För att vi ska lyckas med det måste vi samla alla tillgängliga resurser i regionen och jobba gemensamt mot samma mål. Det är effektivare och roligare. Och vi ska definitivt bli bättre på att använda EU-medel via strukturfonderna för att höja kompetensnivån, sänka arbetslösheten och stötta hållbara innovationer i näringslivet i Västmanland.

Tillväxt och utveckling i Norberg

När Norbergs kommun rekryterade en ny kommunchef förra året var uppdraget mycket tydligt: tänk i nya banor, satsa på tillväxt och näringslivsfrågor samt var utåtriktad mot föreningar, civilsamhälle och företag.

Från årsskiftet är ansvaret för besöksnäring och turism flyttat från Kultur- och fritidsförvaltningen till Ledningskontoret för att sätta in dessa två frågor i ett tillväxt- och näringslivsperspektiv. Ett nytt grepp för i år är att kommunens sommaröppna turistinformation kommer finnas i Abrahamsgården i centrala Norberg. Det är efterlängtat av många och gör förhoppningsvis att fler spontanbesökare i byn kan få tips på vad man kan se och göra. Berghuset vid Nya Lapphyttan finns kvar och kan guida och informera de besökare som kommer dit.

Detta är ett första steg men räcker inte. Kommunen har anlitat en extern resurs, Robert Lindstedt, under tre månader för att kartlägga hur vi bäst kan utveckla besöksnäringen i Norberg. Roberts utredning ska presenteras i maj och jag är mycket nyfiken på hans förslag. Kultur-, Idrotts- och Fritidsutskottet har fått i uppdrag att gå igenom alla kommunens kulturmiljöer och prioritera vilka vi ska satsa på och vilka kommunen bör överlåta till andra att förvalta. Det är nog ingen lätt uppgift men jag tror den är nödvändig: Norbergs kommun ansvarar för så många kulturmiljöer att vi i dagsläget inte klarar av att hålla alla i presentabelt skick. Det smärtar mig. Då är det bättre att satsa på några och be andra intresserade att förvalta övriga. Jag förväntar mig en lång och känslorfylld debatt om detta för kulturmiljöerna ligger många norbergare mycket varmt om hjärtat.

Kommunfullmäktige har i mars enhälligt beslutat att Norberg ska gå ur Tillväxtgruppen (TVG) vid årsskiftet och istället bedriva näringslivsarbete i egen regi. Vi tror att de viktiga näringslivsfrågorna behöver finnas centralt i kommunen för att kunna kopplas ihop med besöksnäring/turism, infrastruktur, bostadsbyggande, integration och socialt företagande. Kommunchef Hannu Högberg har i uppgift att presentera förslag på hur det bäst kan och bör organiseras. Det anslag vi hittills beviljat TVG kommer istället finnas under Ledningskontoret, förmodligen inom en ny enhet.

Vår nya integrationskoordinator Karin Nordlund börjar sitt jobb i maj och då finns det möjlighet för föreningar, företag och kommunala verksamheter att söka medel (totalt 5 Mkr till projekt som kan pågå som längst i tre år) till nyskapande projekt som förbättrar integrationen. Äntligen kan vi satsa rejält på nytänk och djärva tag!

 

Ännu en hektisk vår

När våren kommer och vi vill vara ute och njuta av sol och grönska är det ofta som mest att göra även inom politiken och de kommunala verksamheterna. Kanske är det fler än jag som drömmer om en ledig vecka i maj?

Budgetberedningen i Norberg har beslutat om preliminära budgetramar för 2017 och de innehåller inga besparingar i någon verksamhet. Alla sektorer och samverkansorgan får full kostnadstäckning för ökade löne- och lokalkostnader och skolan får en rejäl ramökning. Det behöver de, eftersom kommunens demografiska budgetmodell inte riktigt hänger med när antalet elever ökar så snabbt som det senaste året.

När ramarna togs hade regeringen ännu inte informerat om den historiska satsningen på välfärden som ger Norbergs kommun ytterligare 20 Mkr/år. Det är helt fantastiska besked! Sveriges kommuner och landsting har länge skrikit sig hesa efter en höjning av de generella, långsiktiga statsbidragen. Nästa år kommer det. Kommunpolitiker i alla läger jublar och Magdalena Andersson borde förses med gloria.

Vad vi kommer att använda pengarna till har inte diskuterats politiskt än. Min egen uppfattning är att Norbergs kommun framför allt behöver prioritera tre saker:

  • ökad personaltäthet inom förskola, skola och äldreomsorg. Detta höjer kvaliten i verksamheterna, ger vår personal en bättre arbetsmiljö och bidrar till att fler får jobb – tre toppenviktiga effekter i en och samma satsning.
  • göra om deltidstjänster i omsorgen till heltider så att alla kan leva på sin lön (vill man jobba deltid ska det förstås vara möjligt). Det bidrar också till att öka personaltätheten och minskar stressen.
  • en långsiktig satsning på kommunens attraktivitet (bättre möjlighet till fiberuppkoppling, fler möjligheter till spontanidrott, bättre planberedskap för bostadsbyggande och fler möjligheter till en aktiv fritid för alla åldrar)

Fiberutbyggnaden går framåt, även om det går lite trögt. Planering av en andra etapp av Telias fiberutbyggnad i centrala Norberg har pågått under vintern och förhoppningen är att en utbyggnad ska kunna fortsätta i år. Fiberföreningen i Örbäck-Nyhyttan har gjort ett imponerande arbete och beviljats statliga medel till sitt projekt. Där har grävningen påbörjats och kommunen har garanterat likviditeten i väntan på pengarna från staten. I Karbenning-Olsbenning-Hökmora är en fiberförening på väg att bildas och jag har hört rykten om att Flängan också är på gång. Det är en lång och ganska krånglig process att få till fiberutbyggnad i glesbyggd och jag rekommenderar alla att ta kontakt med kommunens bredbandskoordinator Kjell Karlsson för vägledning och stöd.

Den efterlängtade befolkningsökningen har gjort att bostadsbristen är stor i Norberg. Jag har kontakt med ett par företag som eventuellt är intresserade av att bygga flerfamiljshus i centrum och har presenterat några förslag på lämplig mark att bygga på. En grupp bestående av tjänstemän från olika verksamheter är bildad för att underlätta arbetet. Än är det långt kvar innan det finns nyproducerade lägenheter att flytta in i men alla resor börjar som bekant med några första steg. Mer om varför det är så infernaliskt svårt att få igång bostadsbyggandet i orter som Norberg kommer i senare inlägg.

Trots att vissa saker går lite trögt – vi går sannerligen mot ljusare tider!

Hur länge orkar vi utan respektfulla samtal?

I helgen läste jag en krönika i Aftonbladet av Peter Kadhammar. Den handlar om de påhopp, tillmälen och kommentarer som folkvalda tvingas utstå. Kadhammar frågar sig ”Hur länge kommer normalt funtade, normalt känsliga människor att vilja ge av sin tid för allas vårt bästa, för att fatta beslut och styra i vardagen, i demokratins ofta trista tröskande av detaljer, planer, lagar, förordningar och där sällan en får bestämma?”

Den krönikan gick rakt in i magen på mig.

Till skillnad från många andra politiker har jag varit förskonad från grova tillmälen, hot och sexuella trakasserier. Det kan tyckas att jag har haft tur, men egentligen är det ju ett misslyckande för samhället att någon endaste ska behöva utstå sådant. När Norbergs kommun beslutade att inte använda vårt veto mot vindkraftparken Målarberget ändrades dock tonen radikalt hos ett fåtal mycket upprörda invånare. Jag vill inte påstå att det förekommit hot eller trakasserier men omotiverade förolämpningar har blivit en tråkig del av vardagen.

Det tär på mig.

Givetvis ska vi diskutera och debattera för- och nackdelar med olika energislag. Givetvis ska var och en som har synpunkter på hur ett ärende hanterats framföra dem. Och givetvis ska jag, som är kommunens enda heltidsarvoderade politiker, vara den första att förklara hur vi politiskt har gjort, tänkt och argumenterat.

Men att offentligt påstå att jag ljuger, att jag förordar en vindkraftspark för att göra politisk karriär, få en lägenhet i Stockholm (en kommuninvånare tror att jag kommer få en lägenhet från Kommunal när jag röstat ja till tillstånd för vindkraft!), en riksdagsplats och att jag ”viftar på svansen för kommersiella bolag”  – det är både sorgligt och pinsamt.

Hur de som påstår detta får ihop argumentationen förstår jag inte. Om anledningen till att säga ja till vindkraftparken inte alls – som jag har sagt och skrivit otaliga gånger – är att öka andelen förnyelsebar energi, utan bara handlar om dunkla fördelar för Åsa Eriksson, varför skulle då ytterligare 24 ledamöter rösta ja i kommunfullmäktige den 7 mars? Skulle de andra partierna vara så måna om min politiska karriär/bostadsmöjligheter i Stockholm/oklara fördelar i näringslivet?

Finns det genusaspekter i detta? Blir jag hårdare dömd för att jag är kvinna? Brukar inte tänka i de termerna men när jag fick ett mejl med länktips om vindkraft började jag undra om det inte är så. Mejlet till mig löd: ”Kloka ord från insatta och kunniga personer i en förvirringens tid.Läs denna mkt informativa artikel från SvD om du ids och klarar av att ta in den!”. Kommunfullmäktiges ordförande (en man) fick samma länktips med innehållet ”Kloka ord från insatta och kunniga personer i en förvirringens tid!” men ingen extrasläng om hans eventuella bristande engagemang eller kapacitet.

Att kandidera för politiska poster är att kasta sig in i en värld av enormt ansvarstagande, svåra avvägningar, stenhårda prioriteringar och oändligt med obetalt arbete. Vi är många som väljer att göra det ändå för att vi vill bidra till en bättre värld. Hur ska vanliga, vettiga människor vilja ta politiska förtroendeuppdrag när man då riskerar en flod av av osanna beskyllningar i media?

Jag tror att vårt samhälle har ett skriande behov av fler respektfulla samtal där vi anstränger oss för att förstå varandra när vi tycker olika. Det gäller mellan olika grupper i samhället, mellan politiker i olika partier, men även mellan politiker och allmänhet. Vi behöver inte alls tycka lika, eller gilla politiska beslut, men vi måste bemöta våra meningsmotståndare med den respekt de förtjänar.

Alternativet är att samhället polariseras ännu mer, med fler konflikter till följd. Alternativet är nog också att den representativa demokratin i framtiden bärs upp av stenhårda människor utan normalt känsloliv. Få andra kommer orka med det debattklimat som idag råder på många håll.