En chans jag inte vill missa

Många som hört mig tala i olika sammanhang vet att jag vurmar för att vara redo när det öppnar sig ett möjlighetsfönster. Nu öppnas ett sådant fönster för mig som person och jag vill ta chansen att hoppa. 

Olle Thorell, erfaren riksdagsledamot från Surahammar, är inte bara en oerhört kompetent politiker utan också en engagerad, passionerad och jämställd pappa. Han har ansökt om att få vara föräldraledig från riksdagsarbetet för att vara hemma med sin son. 

Klokt. Självklart för en jämställd förälder av idag. En välförtjänt ledighet (?) för en mycket hårt arbetande politiker. 

Igår godkände Talmannen Olles ledighetsansökan och processen att utse en ersättare rullar igång. Den som kommer ihåg den västmanländska riksdagslistan från valet 2014 vet att Gabriel Wikström står på plats fem och därför står i tur att tjänstgöra. Gabriel är som bekant statsråd och ingår i regeringen. Det ska han givetvis fortsätta med och frågan går vidare till personen på plats sex. Det är jag. 

Väljarna i Norberg och mina partikamrater i Arbetarekommunen har givit mig ett stort och fint förtroende att vara Kommunstyrelsens ordförande och att leda Norbergs kommun på heltid. Det har jag med glädje gjort varenda dag sedan 1 januari 2011 och det planerar jag att göra fram till valet 2018. Men den här möjligheten – kanske enda chansen i livet att få prova hur det är att vara riksdagsledamot – den vill jag ta. Det är faktiskt inte ens ett svårt beslut. Det finns så många andra kloka, erfarna, engagerade socialdemokrater som kan leda arbetet och utvecklingen i Norberg så jag är inte ett dugg orolig för min älskade kommun. 

På måndag kommer jag begära att kommunfullmäktige entledigar mig från uppdraget som Kommunstyrelsens ordförande från den 15 augusti. Jag kommer också lämna mina uppdrag i samverkansorganen Lönenämnden och Ekonominämnden, eftersom de följer med KSO-rollen. Platsen i kommunfullmäktige behåller jag, liksom platsen i Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens Allmänna utskott. Den 1 april, när Olle avslutar sin föräldraledighet och återvänder till riksdagen, planerar jag att återvända på heltid till Norberg. 

Att sittande kommunalråd lämnar sitt uppdrag innebär en möjlighet för andra att kliva fram. Det finns så många partikamrater med stor potential, vilja och nyfikenhet. Det känns jättebra att kunna bidra till att fler får chans att visa framfötterna, ta ledartröjan och på de sätt som de är bra på driva på utvecklingen i Norberg. Att byta människor på de högsta ledarposterna ibland tror jag är nyttigt och bra, för vi människor är ju bra på olika saker och driver olika frågor. 

Olle var föredömligt tidig med att informera om sina ledighetsplaner. Vi har därför kunnat ha en ordentlig lokal process i partiet för att utse den som vi vill ska leda kommunen under min frånvaro. Efter öppen nominering, intervjuer och förslag från valberedningen har vi ett enhälligt medlemsbeslut att föreslå Johanna Odö som KSO i Norberg. 

Johanna är idag ordförande i Barn- och Utbildningsutskottet, ordinarie ledamot i Kommunstyrelsen och ingår i Allmänna utskottet/Budgetberedningen. Hon är, trots en relativt kort tid som politiker, väl insatt i alla övergripande frågor, har erfarenhet av att leda som förtroendevald och har en smittande entusiasm som gör att hon hittar vägar framåt i alla lägen. Johanna är en utmärkt politiker, en lyssnande ledare och väldigt strategisk som person. Hon kommer bli ett lysande kommunalråd. 

Det fönster jag väljer att hoppa ut genom tar mig till en plats i riksdagens utrikesutskott. Det är spännande att få lära om ett politikområde som jag aldrig har jobbat med men ärligt talat känns det lite läskigt också: efter nio år som förtroendevald i Norberg känner jag mig hemtam i alla kommunala frågor och kan oftast lita på erfarenhet och gamla kunskaper. Det nya uppdraget i höst blir något helt annat. Kommer jag kunna bidra med något? Tänk om jag helt gör bort mig i någon utrikespolitisk fråga? Tänk om jag aldrig lär mig hitta i riksdagens vindlande korridorer? 

Enda ambitionen jag har under de 7,5 månaderna i riksdagen är att försöka företräda Västmanland och alla västmanlänningar på ett bra sätt. Som tur är finns ju kloka, erfarna länsbänkskollegor att luta sig emot och lära av. Olle har lovat att hjälpa mig så gott han kan. Får jag chansen vill jag också jobba för en ännu bättre migrations- och integrationspolitik samt driva på fiberutbyggnaden och digitaliseringen av välfärden. Det är så otroligt viktiga kommunala frågor att ett KSO-hjärta inte kan missa en sådan chans om den kommer. 

Annonser

Enkla jobb

Regeringen har föreslagit att nya, enkla jobb ska skapas för att fler ska ha ett arbete att gå till. Det är ett kontroversiellt förslag i vissa kretsar och jag kan till viss del förstå varför. Sverige ska inte sänka värdet på människors arbete, tvärtom. 

Den största delen av jobbtillväxten ska förstås ske där jobben brukar skapas: i små och medelstora företag, i nya branscher, i offentlig sektor. Med de investeringar som nu görs, både i välfärden, i bostadsbyggande och genom industrisatsningen, kommer behovet av kvalificerad kompetens att öka markant. Den största utmaningen vi står inför på arbetsmarknaden i Sverige och i Norberg är kompetensbrist.

Samtidigt har vi, i alla fall lokalt, en hög arbetslöshet. Det beror på flera saker och kan bäst avhjälpas med utbildning, kompetensutveckling, bättre matchning, mer indidiviualiserat stöd och fler som öppnar dörrar för människor med annan bakgrund än oss själva. Så långt hoppas jag att vi är överens. 

Jag tror dessutom att vi behöver många typer av jobb för att alla människors förmåga ska kunna tas tillvara. Självklart ska vi i första hand investera i människor och öka människors kompetens. Men att tro att alla vuxna människor kan hitta ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden är att lura oss själva. Det har alltid funnits, och kommer alltid att finnas, människor som av olika anledningar inte lever upp till alla de krav, förväntningar och föreställningar som finns på arbetsmarknaden. Hur mycket vi än utbildar, stöttar och coachar kommer det finnas människor som anses för udda, för tufsiga, för långsamma eller vad det nu kan vara som gör att arbetsgivare inte anser att de platsar i de lediga luckorna. Samtidigt finns det massor av saker i samhället (och på företagen) som vi tycker att någon borde göra men som aldrig utförs. Är inte det synnerligen ologiskt?

Jag är en av dem som i många år har kämpat för en utvidgad arbetsmarknad. En utbyggd social ekonomi som får kosta.  Långsiktiga anställningsstöd som möjliggör för arbetsgivare att göra plats åt människor vars produktivitet inte alltid går att räkna hem (om vi ska använda ett riktigt ekonomistiskt synsätt). Vi måste skapa en arbetsmarknad som gör att alla föräldrar går till jobbet. 

För mig är varje människa som går sysslolös, med en förmåga som inte tas tillvara (bara för att förmågan råkar se lite annorlunda ut än den gängse normen) ett stort resursslöseri och ett misslyckande för samhället. För mig är det självklart att den ordinarie arbetsmarknaden behöver kompletteras med jobb som kostar lite för arbetsgivaren men som ger den anställde en lön att leva på, ett sammanhang att finnas i och tillfredställande av att behövas. Allas förmåga ska tas tillvara, oavsett hur den ser ut. 

Dessutom tror jag att de verksamheter där dessa jobb/människor finns kommer må så mycket bättre. Vi får fler kollegor. Det som förut inte blev gjort kommer nu att glädja många. Och viktigast av allt: Mångfald inom alla områden berikar oss alla.