Reflektioner från ny riksdagsledamot

Så var det dags, dagen då Åsa från Karbenning skulle debutera i talarstolen som ledamot av Riksdagens utrikesutskott. Jag hade uppmanats att delta i en interpellationsdebatt om en ny rysk gasledning genom Östersjön, Nord stream 2. Vi socialdemokrater är emot gasledningen men ser än så länge inga möjligheter inom internationell rätt att säga nej till den. 
Efter nästan tio år som partimedlem och drygt fem som kommunstyrelsens ordförande brukar jag känna mig ganska hemma i de flesta politiska sammanhang men det här var helt nytt. Hur ska jag tilltala utrikesministern? Vilka förväntningar finns på mig? Hur tuff kan jag vara mot oppositionen utan att få allt för hårda nyp tillbaka? 
 Det känns lite som att börja i en ny, stor skola att hoppa in som riksdagsledamot och det känns samtidigt som att komma hem. Lokalerna, rutinerna och systemen är helt nya men det politiska hantverket, partikamraterna och den grundläggande ideologin är desamma. Jag tror mig inte kunna göra några stora avtryck på sju månader men ambitionen är att upprätthålla Olle Thorells arbete så gott det går, lära mig så mycket som möjligt om utrikespolitik och vårt eget läns utmaningar och – inte minst – fortsätta att driva mina profilfrågor migration/etablering och digitalisering. 

 De tre största skillnaderna jag upplevt så här långt, mot att vara kommunalråd i Norberg, handlar om resurser och politikområde.

För det första: i riksdagen är det få som frågar vad Åsa Eriksson tycker. Det är ovant men jätteskönt. Som kommunalråd är man ständigt påpassad av media, medborgare, personal och andra politiker. Mängder av människor ställer frågor varje dag och du förväntas ha en åsikt, kunna ge en bakgrund till den och fatta massor av informella beslut. Du ska leda och driva det mesta. Det behöver jag inte göra som tillfällig riksdagsledamot. Än så länge är det en befrielse att slippa fatta beslut om allt mellan himmel och jord men jag antar att det snart är något jag kommer sakna.

 För det andra: Nu är jag den som kan minst inom mitt ansvarsområde (utrikespolitik), jämfört med att i kommunpolitiken ofta vara den som är bäst insatt i frågorna. En enorm skillnad men också en fantastisk möjlighet till utveckling och att lära mer. Kul! Ganska snart är det upp till bevis och dags för debatt i utskottet. Jag längtar!

 För det tredje: i riksdagen finns det massor av tjänstemän (politiska och opolitiska) som servar med än det ena, än det andra. Våra tjänstemän i kommunen är jätteduktiga men som politiker i en liten kommun får man fixa det mesta själv (allt från reseplanering till debattartiklar). Nu blir jag bortskämd med att en politisk sekreterare mejlar lämpliga underlag, en annan förser oss med nyheter på området. Mycket lyxigt och lätt att vänja sig vid. Men det viktigaste, själva politiken, måste jag förstås producera själv.

Nu är det  snart dags för Riksmötets högtidliga öppnande. Ytterligare en ny erfarenhet. 

Jag är så tacksam för de fantastiska möjligheter jag får.

Fiber i varje buske

De flesta är nog överens om vikten av tillgång till snabbt bredband i hela landet. Det är viktigt för att vi ska kunna bo överallt, eftersom vi numer streamar både nyheter, filmer och musik. Det är viktigt för att vi ska kunna jobba och driva företag överallt, eftersom alla typer av verksamhet idag förutsätter digital kommunikation på olika sätt. Och det är inte minst viktigt för att offentlig sektor ska kunna digitalisera välfärden. 

Du har hört det förut och du kommer få höra det igen: när vi blir fler och lever allt längre blir det svårt att få resurserna att räcka till. Skatteintäkterna (och den tillgängliga arbetskraften) kommer inte räcka till välfärd på dagens nivå med dagens metoder för alla i Sverige i framtiden. Ingen politiker med framtidstro vill sänka kvaliteten eller nivån på välfärden och ingen vill eller kan höja skatterna med tiotals kronor. Då återstår bara att utforma välfärden på ett annat, mer effektivt sätt. Där är digitalisering vårt viktigaste verktyg, tror jag. 

För att kunna digitalisera framför allt äldreomsorg och hälso- och sjukvård måste vi ge tillgång till snabb uppkoppling i hela landet. Idag åker Nattpatrullen hem till ett antal personer 2-3 ggr per natt för att kontrollera att vederbörande ligger kvar i sin säng. Det kostar massor av resurser (och avgaser). Om vi istället inför digitala mattor eller andra tekniska hjälpmedel som larmar när vårdtagaren kliver (eller ramlar) ur sängen slipper vi skicka Nattpatrullen i onödan, vårdtagaren slipper bli väckt av dörrar som öppnas och lampor som tänds och hemtjänstpersonalen kan istället lägga tid på att i lugn och ro stryka en kind, kamma ett hår eller hålla en hand. 

Men det går inte att digitalisera välfärden om inte alla har tillgång till snabbt och tillförlitligt bredband. Det finns tusen olika tjänster och hjälpmedel som vi kan använda för att öka transparensen, kvaliteten och resurseffektiviteten i offentlig sektor. Det stora hotet är att det inte går att tillämpa förrän alla har de digitala ”järnvägarna” som krävs för att skicka signalerna. Därför är regeringens satsning på mer pengar till bredbandsutbyggnad där sådan inte är kommersiellt lönsamt otroligt viktig och välkommen. Vi måste se till att ha fiber i varje buske (nästan). Det slog socialdemokraterna i Västmanland fast redan inför valet 2010. Vi närmar oss målet men än är det långt kvar. De 4,1 miljarder kronor som regeringen hittills har avsatt kommer ta oss långt men inte hela vägen fram. Min förhoppning är att de nya pengarna i höstbudgeten (ytterligare 850 Mkr under 2017-19) kan möjliggöra samfinansiering från kommuner, regioner och kommersiella aktörer så att många, många fler får erbjudande att ansluta sig till snabbt bredband. 

Det är ett måste för att klara framtiden. 

Få svenskar vill se Nordstream 2 men vi saknar grund för ett nej

Igår gjorde jag debut i talarstolen i riksdagen. Lite nervöst men himla kul. KD’s Mikael Oscarsson hade lämnat in en interpellation om Nordstream 2 (gasledningen som ryska Gazprom vill lägga på Östersjöns botten) som utrikesminister Margot Wallström skulle svara på. Efter att ha läst Kd’s interpellation samt den SvD debattartikel som Mikael Oscarsson har varit med och författat, blev jag fundersam. Min tolkning av vad Oscarsson och KD vill att regeringen ska göra är precis vad regeringen säger och gör: Både statsministern och utrikesministern har deklarerat att EU-rätten ska följas och att energiunionens mål ska respekteras. 

Vad handlar det då om?

För mig verkar det som att Kd slår in öppna dörrar. Kan det vara för att försöka flytta fokus från något annat, till exempel interna konflikter inom det borgerliga blocket eller låga opinionssiffror? Än så länge har ingen tillståndsansökan inkommit till regeringen. Vi har hört utrikesministern upprepade gånger säga att gasledningen är problematisk men att det inte finns något stöd i internationell lagstiftning för att avslå en ansökan. Jag har också förstått att UD har tillsatt ett särskilt sändebud som ska försöka få stöd för Sveriges linje hos de EU-stater vi normalt står nära. 

Så vad mer vill KD?
Svaret Mikael Oscarsson gav igår under interpellationsdebatten gjorde mig något förbryllad: Kd kräver att Sveriges regering  bryter mot internationell lagstiftning och säger nej till en eventuell gasledningsansökan p g a att Ryssland har brutit mot folkrätten när de annekterat Krim. Är det någon som förstår logiken i det resonemanget?

Att Rysslands agerande i Ukraina är fruktansvärt är vi överens om. Att Ryssland brutit mot folkrätten är vi också överens om. Men hur kan KD få det till att Sverige därför ska göra likadant; bryta mot internationell rätt och avslå en ansökan utan rättslig grund?

Allmän värnplikt 2.0

Det förslag som regeringens särskilda utredare förväntas lägga om återinförande av allmän värnplikt tycker jag är intressant. 

Min egen erfarenhet av allmän värnplikt är mycket begränsad (hade planer på en framtid som yrkesofficer i luftvärnet och hann avverka fyra veckors gröntjänst i kustartilleriet på KA1 i Waxholm 1991 innan jag gav upp och ändrade mina framtidsplaner) men det är inte främst de erfarenheterna som ligger till grund för mitt intresse. 

Det är först på senare år som jag har insett vilken betydelse slopandet av allmän värnplikt har haft på vårt samhälle. Under Den Stora Skogsbranden 2014 konstaterade vi många gånger ”Vad bra det hade varit med värnpliktiga soldater att ta till nu.” Att det finns människor som är tränade och beredda att rycka in och stärka upp vid större händelser och kriser har visat sig vara oerhört värdefullt. Hemvärnet, FRG och det övriga civila samhället i all ära men det är svårt att på kort tid uppbåda de resurser som fanns att tillgå när (nästan) alla män gjorde lumpen. 

Den allmänna värnplikten hade flera positiva effekter, förutom att vara en viktig del av totalförsvaret. Det var en institution där alla, oavsett bakgrund, träffades på någorlunda lika villkor och tvingades lära känna varandra, samarbeta och bilda en större enhet tillsammans. Det var ett sätt att snabbt slussa in unga människor i samhällsgemenskapen, en del av ett viktigt socialt kitt. Det märks tydligt att just det sociala kittet, känslan av att vara en viktig kugge i en större samhällskropp, har försämrats idag. 

Värnplikt 1.0 hade flera dåliga sidor också och de hoppas jag att vi slipper i version 2. Det kommer kosta att återinföra allmän värnplikt men jag tror att vi som samhälle har väldigt mycket att tjäna på det i längden. 

När utredarens förslag diskuteras vidare är det oerhört viktigt att de civila delarna betonas (möjlighet att göra värnplikt i civilsamhället!) och att plikten är könsneutral. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.