Reflektioner från ny riksdagsledamot

Så var det dags, dagen då Åsa från Karbenning skulle debutera i talarstolen som ledamot av Riksdagens utrikesutskott. Jag hade uppmanats att delta i en interpellationsdebatt om en ny rysk gasledning genom Östersjön, Nord stream 2. Vi socialdemokrater är emot gasledningen men ser än så länge inga möjligheter inom internationell rätt att säga nej till den. 
Efter nästan tio år som partimedlem och drygt fem som kommunstyrelsens ordförande brukar jag känna mig ganska hemma i de flesta politiska sammanhang men det här var helt nytt. Hur ska jag tilltala utrikesministern? Vilka förväntningar finns på mig? Hur tuff kan jag vara mot oppositionen utan att få allt för hårda nyp tillbaka? 
 Det känns lite som att börja i en ny, stor skola att hoppa in som riksdagsledamot och det känns samtidigt som att komma hem. Lokalerna, rutinerna och systemen är helt nya men det politiska hantverket, partikamraterna och den grundläggande ideologin är desamma. Jag tror mig inte kunna göra några stora avtryck på sju månader men ambitionen är att upprätthålla Olle Thorells arbete så gott det går, lära mig så mycket som möjligt om utrikespolitik och vårt eget läns utmaningar och – inte minst – fortsätta att driva mina profilfrågor migration/etablering och digitalisering. 

 De tre största skillnaderna jag upplevt så här långt, mot att vara kommunalråd i Norberg, handlar om resurser och politikområde.

För det första: i riksdagen är det få som frågar vad Åsa Eriksson tycker. Det är ovant men jätteskönt. Som kommunalråd är man ständigt påpassad av media, medborgare, personal och andra politiker. Mängder av människor ställer frågor varje dag och du förväntas ha en åsikt, kunna ge en bakgrund till den och fatta massor av informella beslut. Du ska leda och driva det mesta. Det behöver jag inte göra som tillfällig riksdagsledamot. Än så länge är det en befrielse att slippa fatta beslut om allt mellan himmel och jord men jag antar att det snart är något jag kommer sakna.

 För det andra: Nu är jag den som kan minst inom mitt ansvarsområde (utrikespolitik), jämfört med att i kommunpolitiken ofta vara den som är bäst insatt i frågorna. En enorm skillnad men också en fantastisk möjlighet till utveckling och att lära mer. Kul! Ganska snart är det upp till bevis och dags för debatt i utskottet. Jag längtar!

 För det tredje: i riksdagen finns det massor av tjänstemän (politiska och opolitiska) som servar med än det ena, än det andra. Våra tjänstemän i kommunen är jätteduktiga men som politiker i en liten kommun får man fixa det mesta själv (allt från reseplanering till debattartiklar). Nu blir jag bortskämd med att en politisk sekreterare mejlar lämpliga underlag, en annan förser oss med nyheter på området. Mycket lyxigt och lätt att vänja sig vid. Men det viktigaste, själva politiken, måste jag förstås producera själv.

Nu är det  snart dags för Riksmötets högtidliga öppnande. Ytterligare en ny erfarenhet. 

Jag är så tacksam för de fantastiska möjligheter jag får.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s