Spelar det någon roll med ett förbud mot kärnvapen?

I förra veckan röstade Första utskottet i FN’s Generalförsamling för att påbörja en process mot ett framtida, internationellt förbud mot kärnvapen. Omröstningen är lite av ett genombrott i kampen mot kärnvapen men röster höjs också för att det är ett slag i luften som inte kommer leda någonvart. Jag tillhör de som anser att beslutet är jätteviktigt och att vi är skyldiga kommande generationer att prova alla framkomliga vägar för att skapa en kärnvapenfri värld.

Under flera år efter kalla krigets slut gjordes betydande framsteg i nedrustningsarbetet. Men sedan några år tillbaka har utvecklingen avstannat. Cirka 16 000 stridsspetsar kvarstår, 90 procent av dem ryska och amerikanska. Mångmiljardinvesteringar görs just nu i flera länder för att modernisera kärnvapensystemen. I det försämrade säkerhetspolitiska klimatet som nu råder innebär status quo på nedrustningsområdet ökade risker för alla. När tonläget är så högt i världspolitiken som det är just nu behövs en annan linje. Världen måste återigen ta sig samman och påbörja processer för nedrustning och avspänning.

Vi socialdemokrater har en lång tradition av att arbeta för nedrustning. Redan 2009 beslutade den socialdemokratiska kongressen att arbeta aktivt med kärnvapennedrustning. Det allt osäkrare läget i vårt närområde gör att det behövs en annan väg; en möjlighet för samtal, samarbete och avspänning. Det ska Sverige bidra till.

Att Sverige röstat för det initiativ till arbete för ett framtida förbud mot kärnvapen är oerhört bra och mycket välkommet. Sverige har alltid varit en tydlig röst för fred och nedrustning och ska så fortsätta att vara. I grunden handlar detta om vilken syn länder har på kärnvapenavskräckning som medel för att uppnå säkerhet. Syftet med ett förbud är främst att sätta tryck på kärnvapenländerna att ta steg mot nedrustning: förbjuda vissa typer av vapen, förhindra att andra moderniseras och minska antalet stridsspetsar.

Kommer ett framtida förbud att få någon reell effekt? Det återstår att se. Kärnvapenländerna (för närvarande nio stycken) kommer förstås inte att vara tillskyndare av ett förbud eller ansluta sig till konventionen. Men det faktum att vissa kärnvapenländer (läs USA) varit mycket aktiva i att försöka förmå stater att rösta mot ett förbudsarbete säger mig att ett förbud inte är förgäves. De stater som innehar kärnvapen inser nog att ett förbud kommer att vara normerande och stigmatisera kärnvapen mer än idag. De är nog också medvetna om att andra vapenförbud, t ex mot biologiska- och klustervapen, har fått önskad effekt fastän inte alla länder anslutit sig till förbudet. Att inneha kärnvapen kommer bli moraliskt mycket jobbigare ju fler länder som ansluter sig till ett internationellt förbud. Och det är precis det vi eftersträvar.

Även om det kommer dröja innan vi har en värld helt utan kärnvapen hoppas jag att ett förbud leder till att färre stridsspetsar är aktiverade i ”redo-läge”, att vissa typer av vapen i alla fall skrotas och att mindre pengar läggs på att modernisera kärnvapenarsenalerna. Och kan ett förbud göra att antalet stater med kärnvapen förblir konstant eller till och med minskar har mänskligheten vunnit på det.

Att processen nu är i gång tror jag kan göra att fler människor engagerar sig i opinionsbildning och debatt. Det behövs. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten utan motstycke. Om något land skulle använda sina vapen, avsiktligt eller oavsiktligt, skulle det få förödande konsekvenser som ingen idag kan överblicka. Därför måste vi pröva alla vägar för att minska risken för att kärnvapen används och allas röst behövs i det arbetet.

Nästa år sker de viktiga förhandlingarna om hur en förbudskonvention kan se ut. Sverige kommer vara aktiva, bidra till ett konstruktivt debattklimat och så effektiva lösningar som möjligt. Regeringen har aviserat att förhandlingsprocessen måste vara inklusiv med ett så brett deltagande som möjligt.  

Vi socialdemokrater kommer göra vad vi kan för att bidra till en kärnvapenfri värld. Det är vi skyldiga våra barn, barnbarn och alla kommande generationer.

 

Annonser

Möte med representant för Facebook

Igår träffade jag nordiska Facebooks Public Policy Manager. Vi hade en trevlig pratstund över varsin kopp te och kaffe i riksdagens fik och jag fick veta mer om hur företaget resonerar och arbetar med trygghet för deras användare.

Enligt företagets policy är det ok att attackera ideologier, religioner och politiska åsikter men inte människor. Det är t ex ok att skriva ”Jag hatar Sverige” men inte ”Jag hatar alla svenskar”. Låter klokt och bra men för oss som regelbundet läser facebookinlägg är det uppenbart att den policyn inte efterlevs.

Nytt för mig är kunskapen att alla inlägg, som någon anmäler, granskas av en människa som kan det aktuella språket. Mycket bra! Ambitionen hos Facebook verkar det inte vara fel på. Men med den kunskapen blir det ännu svårare att förstå att inlägg som anmäls, och som är uppenbart hatiska och trakasserande, tillåts vara kvar. Svaret på den frågan var att de inte kan kommentera enskilda inlägg eller personer och det får man kanske ha förståelse för. Toleransnivån stiger hos företaget när inlägg handlar om offentliga personer. De betraktas som institutioner och då är det tydligen ok att skriva rena trakasserier. Det har Facebook och jag delade meningar om.

Att Facebook tog bort Cancerfondens bröstskolevideo var ett rent misstag. Bilder på amning tillåts, enligt den information jag fick, liksom bilder på ärr från bröstoperationer.

Sammanfattningsvis är jag glad att Facebook så snabbt tog sig tid att träffa mig. Jag är glad över den höga ambitionsnivån och jag upplever en ärlig vilja att bidra till användarnas trygghet. Dock blir jag än mer förbryllad över att uppenbart hatiska tillägg inte plockas bort när de anmäls och granskas av riktiga människor. Där tycker jag att det finns mycket kvar för företaget att göra.

Kanske bör vi som användare bli bättre på att snabbt anmäla inlägg som vi reagerar på?

Samtalet kommer fortsätta vid ett annat tillfälle, då på Facebooks kontor.

Efterlever Facebook sin egen policy?

I tisdags lade Cancerfonden ut en videoguide på Facebook som visar hur man upptäcker bröstcancer i ett tidigt stadium. ett jättebra initiativ som kan bidra till bättre hälsa för kvinnor. rösten illustreras i videon av två rosa ringar. Enligt Cancerfonden valde Facebook att inom 24 timmar ta bort videoguiden med motiveringen att klippet ansågs marknadsföra vuxenprodukter.

??? 

Samtidigt kan vi på samma community allt för ofta läsa gräsliga inlägg som slår fast att kvinnor som kräver jämställdhet ska våldtas, ministrar skjutas och människor födda i andra länder jämförs med apor. Det senaste exemplet jag sett är att Barn- och äldreminister Åsa Regnér beskrivs som mördare och ansvarig för den tragiska olycka då en funktionsnedsatt kvinna dog på en offentlig toalett. Det inlägget vägrar Facebook att ta bort, trots uppmaningar.

???

Den fråga som jag tror att många med mig ställer sig är: var går gränsen för om ett inlägg ska betraktas som stötande eller inte? Facebook säger sig ha en policy som säger att deras community inte är neutral mark utan att de faktiskt har ett visst ansvar för vad som postas där. Det är bra, men för mig uppträder Facebook många gånger obegripligt.

 Mot bakgrund av det här skulle jag gärna vilja veta hur Facebook, som i dag är världens största plattform för distribution av medieinnehåll, ser på sitt ansvar utifrån den maktposition. Jag kommer att ta kontakt med representanter för Facebook för att försöka få till ett möte där de får ge sin syn på de här frågeställningarna. Jag har lovat att bjuda på kaffe. Tror du att de kommer?

 

Migrationsverket bör ha fler boenden i egen regi

Det finns mycket som fungerar bra i det svenska flyktingmottagandet men det finns mycket som kan (och måste!) bli mycket bättre. De senaste årens rapporter om bristande kvalitet, privata företag som gör ohemult höga vinster och den gräsliga snedfördelningen av asylboenden mellan svenska kommuner visar att systemet måste förbättras. Allt för många kommuner i Västmanland har allt för dåliga erfarenheter för att vi ska kunna vara nöjda.

Det har jag och övriga socialdemokratiska riksdagsledamöter från Västmanland skrivit en motion om:

”Sverige ska även fortsättningsvis ha en solidarisk migrationspolitisk och en relativt hög invandring. Vi som lever i ett tryggt land har en skyldighet att erbjuda skydd till sämre lottade men invandring är också något som på sikt stärker och berikar vårt land.

Alla asylsökande placeras i någon kommun i väntan på beslut om uppehållstillstånd och barnen har rätt till förskola och skola. Att nya människor med andra erfarenheter kommer till en kommun är positivt och bra. Att alla barn ska ha rätt att gå i skola är en självklarhet. Men när väldigt många nya människor kommer till en kommun på kort tid, och kommunen haft liten eller ingen tid att förbereda sig för fler barn, blir resultatet inte särskilt bra.

Kommunerna i Västmanland vill välkomna nya människor på ett bra sätt och ge barnen en högkvalitativ verksamhet. Därför behövs bättre planeringsförutsättningar.

Vi anser att Migrationsverket bör få i uppdrag att i högre utsträckning än idag driva egna asylboenden istället för att upphandla på den öppna marknaden. Skälen är flera:

 – Om Migrationsverket hade fler platser i egen regi runt om i landet kan myndigheten bättre än idag styra mot en jämn fördelning av nya människor i Sverige.

– Då kan kommunerna planera och ha beredskap för fler människor än de mantalskrivna i sina verksamheter.

– Dessutom kan staten på ett bättre sätt än idag borga för en god kvalitet på boendena och utveckla viktig sysselsättning och språkintroduktion tillsammans med andra lokala aktörer.

 – En viktig bonuseffekt är att pengarna som regeringen fördelar till flyktingmottagande kan användas för det de är ämnade till istället för att bli ohemula vinster i privata aktörers fickor.

– Om de asylsökande trivs under sin asyltid ökar också chansen att de stannar i kommunen när de eventuellt får uppehållstillstånd. Det tillskottet av nya, bofasta människor med andra erfarenheter behöver många kommuner.

 Under de senaste åren har vi tyvärr sett vad dagens marknadsinriktade upphandlingssystem leder till: många asylsökande på vissa orter och inga alls i andra. Snabba förändringar och kommuner som inte hinner med. Anläggningsboenden (t ex Klackbergsgården i Norberg) som med några timmars varsel måste evakueras för att kvaliteten är så dålig att människor inte kan anvisas dit. Det är inte förenligt med den svenska modellen.

 Vi vill att dagens system utvecklas och blir bättre för de människor som söker skydd i vårt land, för de kommuner som ska och vill ta emot de skyddsökande och för skattebetalarna som vill att deras pengar ska användas till det de är avsedda för. Att asylsökande kan fara illa på dåliga boenden kan vi inte acceptera.

 Vi tror att bra asylboenden av god kvalitet och ett planerat, strukturerat mottagande i kommunerna dessutom leder till att människor i högre grad trivs på sin nya bostadsort. Om de trivs ökar också chansen att de stannar i kommunen när de eventuellt får uppehållstillstånd. Det tillskottet av nya, bofasta människor med andra erfarenheter behöver många kommuner.

Vi föreslår att Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ge Migrationsverket i uppdrag att i högre utsträckning än idag driva boenden för asylsökande i egen regi.

Åsa Eriksson, Pia Nilsson, Anna Wallén, Lars Eriksson”

 

E18 måste bli tvåfilig – nu!

Västmanlandsnytt har rapporterat om de stora problem som finns med E18 genom Västmanland. Det är orimligt att E18 inte är tvåfilig hela vägen – resultatet blir ständiga olyckor och avstängningar. Lokala, regionala och nationella politiker har kämpat för en utbyggnad i flera år, inte minst Köpings kommunalråd Elizbeth Salomonsson. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna från länet har år efter år motionerat i ärendet. Nu hoppas vi att det är sista gången vi behöver skriva den här motionen.

”E18 är en viktig pulsåder och avgörande för den regionala utvecklingen i Mälardalen. E18 ingår i EU:s utpekade TEN-vägnät. Inom TEN-T är den nordiska triangeln prioriterad. E18 är det norra benet i den nordiska triangeln.

De enda delarna av E18 mellan Örebro och Stockholm som inte har motorvägsstandard är den ca 25 km långa sträckan Köping–Västjädra. Det är en flaskhals som gör att framkomligheten, trafiksäkerheten och utvecklingen i regionen hämmas betydligt.

Sträckan Köping–Västerås är en av landets hårdast belastade vägar när det gäller transporter av farligt gods. Kapacitetsgränsen för en två-plus-ett-väg kan sättas till cirka 18 000 fordon/årsmedeldygn. Den gränsen är redan nådd i den östra delen av vägsträckan och kommer enligt prognosen att överstigas för hela vägsträckan.

Den ökade trafiken har lett till ett stort antal olyckor, bland annat en dödsolycka, och incidenter som gör att sträckan måste stängas av tillfälligt och trafiken leds om på mindre vägar och förbi både såväl förskolor som skolor genom bostadsområden i både Köpings och Hallstahammars kommuner. Förutom den olägenhet som det innebär för trafikanterna på sträckan är det ett stort trafiksäkerhetsproblem för de boende i Köping och Hallstahammars kommuner, det är en betydande riskfaktor för en allvarlig olycka med tanke på allt farligt gods som fraktas på sträckan. Trafikmängden med ett stort antal fordon har också en negativ inverkan på det kommunala väg- och ledningsnätet. Företag tvekar att etablera sig då transporter inte kan garanteras komma fram i tid, arbetspendling är ett mindre attraktivt alternativ då det är ständiga stopp på sträckan.

En förstudie angående sträckan genomfördes redan 2007. Förstudien föreslår att vägen byggs ut till motorväg med två körbanor i vardera riktningen och med mittremsa. De föreslagna åtgärderna bedöms ge en väg som medför bättre förutsättningar för den regionala utvecklingen. Dåvarande Vägverkets ställningstagande utifrån förstudien är att upprätta arbetsplan för motorväg på E18 mellan Köping och Västjädra. År 2014 gjordes en åtgärdsvalsstudie som har lett fram till steg 4 enligt fyrstegsprincipen, det vill säga ombyggnad och breddning av vägen för att möjliggöra en mötesfri väg med fyra körfält. Ombyggnation har valts för att uppfylla målen om ökad framkomlighet (minskat behov av omledning av trafiken till övriga vägnätet) och ökad trafiksäkerhet. Åtgärdsvalsstudien resulterade i rekommendationen att ta fram en vägplan, och det arbetet är nu igång på Trafikverket.

Det är glädjande att planläggningsarbetet fortskrider och att en vägplan nu tas fram, däremot finns ännu ingen beslutad finansiering för den här angelägna investeringen.

Det är av största vikt för regionen att E18 Köping–Västjädra byggs ut till motorvägsstandard så snart som möjligt, för trafiksäkerhetens skull, för framkomlighetens skull, för miljöns skull och för den regionala utvecklingens skull.

Förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att i infrastrukturplaneringen studera förutsättningarna för motorvägsstandard på E18, sträckan Köping–Västjädra, och tillkännager detta för regeringen.”