En feministisk utrikespolitik, utan bruna inslag

Igår hölls den årliga utrikespolitiska debatten i riksdagen. Hela debatten kan du se här (klicka på den talare du vill höra i listan till höger så kommer du direkt till hens anförande).

Jag frågade flera gånger vilken del av utrikespolitiken det är som moderaterna ska samtala med sverigedemokraterna om. Några svar fick jag inte. Istället levererades osanna beskyllningar om Urban Ahlin. For the record vill jag meddela att jag har pratat med Ahlin om dessa påståenden, fått bilden klar för mig och givetvis finns det ingen sanning i att socialdemokrater skulle ha samarbetat med sverigedemokrater om erkännande av Västsahara. Vilka kontakter Polisario har haft med Sd är en annan sak.

Här är mitt huvudanförande från igår:

FRU TALMAN

När jag växte upp pratade vi alltid mycket hemma vid köksbordet. Det handlade sällan om partipolitik och vi hade nästan alltid olika åsikter, inledningsvis, men jag fick lära mig att lyssna på andras åsikter, förstå att saker kan se olika ut när man ser på dem ur olika perspektiv men att aldrig, aldrig svika min moraliska kompass.

Detsamma tror jag gäller för stora delar av politiken, inte minst utrikespolitiken. Idag har jag mina föräldrar på läktaren, de som har sagt att varje människa måste ta ansvar, göra det moraliskt rätta och stå upp för andras rätt. ”Annars är man bara en liten lort”.

Jag är stolt över att idag vara en del av ett parti som driver en klart Feministisk utrikespolitik och som tar ett stort ansvar, i alla sammanhang. 

Fru talman, låt mig ge några exempel på vad det har bidragit till:

I höstas besökte utrikesutskottet Swedfund. För den som inte känner till det är Swedfund svenska statens utvecklingsfinansiär som ska bidra till att utrota fattigdom genom att skapa hållbart företagande i utvecklingsländer. Swedfunds VD, Anna Ryott, berättade spontant hur glada de var över de nya direktiven den här mandatperioden, att jämställdhets- och genusperspektiv nu finns med som ett kriterium i deras uppdrag och att det därför är frågor som de har mandat att driva i bolagsstyrelser runt om i världen. Det var något som de hade längtat efter. En Feministisk utrikespolitik gör skillnad för många människor runt om i världen, till exempel genom företagsutveckling.

Ett annat konkret exempel är att Regeringen tillsammans med RFSL arbetar med en genomgripande kompetenshöjning inom HBTQ-frågorna, både på utrikesdepartementet och på ambassaderna. En feministisk utrikespolitik gör alltså skillnad, även inom HBTQ-området.

I den tid vi lever i, där vissa män fortfarande (!) anser sig ha rätt att bestämma över kvinnors kroppar, står den svenska regeringen tydligt upp för att en stor del av biståndet ska gå till organisationer som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. En feministisk utrikespolitik gör skillnad för många människor runt om i världen, även för de som lever i länder där abort och sexualupplysning inte är en självklarhet.

Fru Talman,

Att Sverige med bred marginal röstades in i FN’s viktiga säkerhetsråd tror jag beror mycket på det budskap som regeringens företrädare hade under sin valturné: att med transparens och resultatfokus effektivisera rådets arbete, att sätta fokus på flickors och kvinnors situation och att förebygga istället för att hantera redan uppkomna konflikter. Nu är vår första månad av 24 i FN’s säkerhetsråd till ända, en månad då Sverige haft ordförandeposten. Återigen finns den feministiska politiken med som en röd tråd:

När ett enigt Säkerhetsråd den 4 januari uttryckte sitt stöd för de nationella medlingsinsatserna i Demokratiska Republiken Kongo framhölls vikten av kvinnors deltagande. Det skedde efter svenskt initiativ och kommer förhoppningsvis leda till bättre förhandlingar och en mer hållbar lösning för hela befolkningen i Demokratiska republiken Kongo.

Noterbart är att Sverige arrangerade en briefing för representanter för

civilsamhället om säkerhetsrådets arbetsprogram för januari månad. Det var första gången ett ordförandeland i rådet genomförde en sådan briefing för civilsamhället. Det borde bli rutin, tycker jag.

Mycket bra har alltså gjorts men ännu mer återstår att göra i världen. Då gör det mig orolig att det största oppositionspartiet i Sveriges riksdag inleder samtal med Sverigedemokraterna. Deras politik, som går ut på att göra skillnad på människor, att sätta Sverige och svenskar ”först”, att vrida klockan tillbaka och inskränka kvinnors rättigheter, ska alltså diskuteras av moderater.

Hur kommer det att påverka den moderata utrikespolitiken? Kommer moderaterna i utrikesutskottet fortsätta sitt utmärkta engagemang i SRHR-frågor eller tvingas de vika sig för Björn Söder och hans kompisar som anser sig ha rätt att bestämma över kvinnors val? Vad händer med HBTQ-personers rättigheter i utrikespolitiken om en – gud förbjude – framtida moderatledd regering måste förlita sig på stöd från det homofoba SD? Det gör mig orolig.

Fru talman,

Vi verkar inom det möjligas konst, inte det önskvärdas. För oss socialdemokrater handlar det om att åstadkomma så mycket positiv utveckling som möjligt för så många människor som möjligt. OECD sa nyligen, vid sitt besök här i Stockholm, att världen skulle vara en mycket bättre plats om vi kunde sprida den svenska modellen till fler länder, framför allt delarna med jämlikhet och jämställdhet. Det försöker vi socialdemokrater göra varje dag, med vår aktiva och tydliga utrikespolitik.

Utrikespolitiken är förstås så ofantligt mycket större än vårt köksbord i Upplands Väsby men ändå gäller samma kloka principer: vi bemödar oss om att förstå andra och deras perspektiv men vi står alltid upp för humanitet och för dem som behöver oss. Annars vore vi bara små lortar.

 

Skräpyta eller lyxbygd

Jag tänker på det här med ”skräpytor” (om du missat ekonomen Nordströms utdömning av hela Sverige utanför storstäderna kan du läsa här).

Den här helgen har tusentals människor vallfärdat till en av de minsta skräpytorna, Norberg, för att åka skidor, njuta av härlig natur och gemenskap, umgås och trivas i solen. Här finns hundratals unga och gamla som arbetar ideellt för att bidra till ett fint arrangemang för tusentals elitåkare och motionärer. Någon serverar blåbärssoppa, en annan delar ut nummerlappar, en tredje kör snö osv. Överallt ett vänligt leende och en hjälpande hand. Alla får vara med. Utsocknes verkar förvånade och imponerade över hur generöst, välordnat och omtänksamt det är.

Har så svårt att se det skräpiga med vår bygd.

Visst, många behöver pendla till jobb och studier. Och nej, vi har inga coola klubbar.

Men det finns alltid nån i närheten som ställer upp om en behöver hjälp. Och vi är ena hejare på att fixa saker tillsammans. Vi bor billigt och vackert, föreningslivet är fantastiskt och när vi kommer hem kan vi enkelt knyta på skridskorna och ta en tur på sjön.

Så vad är det som räknas, egentligen?

Visst måste vi alla kunna försörja oss och bidra till en hållbar tillväxt. Det skulle inte gå utan samhällena utanför storstäderna, där mycket av det som konsumeras (och exporteras!) produceras. Visst behöver vi storstädernas puls, mix av kulturer, erfarenheter och mängder av människor. Men vi människor behöver också andra saker, såsom trygghet, gemenskap, en känsla av att behövas, att höra till. Vi behöver lugn, möjligheter till motion och rekreation för både kropp och själ. Vi behöver kunna andas.

Jag tror att herr Nordström behöver tillbringa lite mer tid i samhällen som vårt. Då skulle han förstå att det inte är skräp utan rena rama LYXbygden!