Sanningen bakom debatten om personlig assistans

Media har de senaste månaderna uppmärksammat flera fall där personer med funktionsnedsättning förlorat sitt stöd med personlig assistans. Några av samhällets mest utsatta har drabbats hårt, ryktena är många och rena felaktigheter sprids som en löpeld i sociala medier. Rätten till personlig assistans är grundläggande. Därför har vi socialdemokratiska riksdagsledamöter från Västmanland besökt Försäkringskassan och ställt frågor till deras sakkunnige på området. Det var mycket givande. Nu har jag bättre koll på orsakerna till varför personlig assistans ibland dras in och har även fått bekräftat att direktiven i regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan inte alls har något med de tragiska fallen att göra.

Vi tar det från början:

Vi socialdemokrater värnar lagstiftningen kring assistans och LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Det är viktigt att den som behöver stöd också får det. Vi är också måna om att skattepengar ska gå till det de är till för, inte annat.

I debatten den senaste tiden verkar det som att vissa har glömt vad LSS-lagstiftningen och personlig assistans är till för. De exakta formuleringarna kan du läsa här men kortfattat kan sägas att den som är under 65 år och har varaktiga funktionshinder som gör att hjälp krävs för att klara sina grundläggande behov (hjälp med personlig hygien, måltider, att klä av och på sig och att kommunicera med andra), kan ansöka om personlig assistans om vederbörande tillhör någon av de tre personkretsarna i LSS.

Personlig assistans är alltså INTE övervakning av svårt sjuka människor som behöver ständig medicinsk kompetens vid sin sida. Det är sjukvårdens ansvar. Försäkringskassan får inte ens ställa krav på personliga assistenter att de ska ha sjukvårdsutbildning. Det var nytt för mig.

Personlig assistans är inte heller till för att vara ett sällskap för den som har svårt att komma ut (även om det säkert kan behövas). Assistenten finns till för att assistera med de grundläggande behov som du själv inte kan utföra.

Vilka är då orsakerna till att kostnaderna för assistansersättningen  ökat så kraftigt, utan att antalet personer som får assistans ökat i samma utsträckning? Det verkar ingen med säkerhet kunna svara på. Det vi vet är att en lägre andel av ersättning än Socialstyrelsen stipulerar går till tid med den som behöver assistans. 13 % av schablonen bedöms behövas för administration, hyror och annat men 87% av pengen ska gå till rena personalkostnader. Just nu är genomsnittet istället 81 %, för att delar av ersättningen används till reklam, konsulter (och vinst!), och hos några bolag så lågt som 67 %. Det är inte bra och det ingår verkligen inte i den svenska modellen.

För att få till stånd en mer jämlik och träffsäker lagstiftning på det här området tillsatte den socialdemokratiskt ledda regeringen i våras en utredning av hela LSS och assistansen. Den ska bland annat stärka barnrättsperspektivet, utreda personkretsarna och överväga oberoende juridisk rättshjälp. Utredningen ska vara klar i oktober 2018. Vi tycker det är viktigt att de som behöver personlig assistens för sina grundläggande behov ska få det men det är också viktigt att skattepengar går till det de är till för. Därför inväntar vi utredningens resultat med spänning.

I motsats till vad som ibland framförs så genomför regeringen inga besparingar eller förändringar av rätten till assistans. Försäkringskassan har däremot fått ett tydligare uppdrag att verka för kvalitet och träffsäkerhet i insatserna och ska genom bättre kontroll bidra till att bryta den snabba ökningen av antalet timmar. Det handlar inte om att minska de timmar människor får assistans utan om att skattepengarna ska gå till det de är ämnade för.

Flera borgerliga debattörer har försökt vända de fall som uppmärksammats i media mot regeringen och angivit regleringsbrevet som orsak. En av mina riksdagskollegor frågade Försäkringskassans sakkunnige rakt ut om skrivningarna i regleringsbrevet om att utvecklingen av antalet beviljade timmar ska brytas har bidragit till att personer förlorat rätt till personlig assistans. Nej, var det korta och tydliga svaret. Det kändes skönt att få det bekräftat.

Varför har då media rapporterat om flera fall där personer med funktionsnedsättning förlorat sitt stöd? Jo, det beror på ett antal olika domar i Högsta Förvaltningsdomstolen.

2012 slog rätten fast vad som ska betraktas som egenvård, och därför inte ingår i det som ger rätt till personlig assistans. Försäkringskassan tillämpade inte de delarna av domen förrän samma instans avkunnade en annan dom sommaren 2015 som hänvisade till domen 2012. Då började Försäkringskassan tillämpa det nya egenvårdsbegreppet och därför förlorade en del personer assistanstimmar för sådant nu betraktas som egenvård. Det kan verka snårigt och byråkratiskt men så är vårt rättssystem och vår myndighetsutövning utformad: alla med samma behov ska bedömas och behandlas lika.

Den nya tillämpningen har i flera fall lett till konsekvenser för den enskilde som inte är acceptabla. Behöver lagstiftningen ändras? Behöver sjukvården ta ett större ansvar? Finns det andra luckor i trygghetslagstiftningen som behöver täppas igen? Detta måste givetvis, på svenskt sätt, utredas för att vi ska veta säkert. Därför ser regeringen nu skyndsamt över egenvårdsbegreppets konsekvenser.

Den svenska modellen kännetecknas av generösa och generella välfärdslösningar för alla. För att vi ska klara det måste varje skattekrona gå till det den var avsedd för. LSS och personlig assistans är en viktig del av den svenska modellen och av vårt samhällsbygge. Den ska utvecklas, och nu tar vi steg för det.

Trump som president

Det finns mycket att säga om valresultatet i USA. Jag har givit en första kommentar men vi har nog alla anledning att fundera om och om igen vad detta säger oss politiker som värnar en värld som håller ihop.

Det här är ett resultat som vi måste förhålla oss till. Sverige respekterar alltid demokratiska valresultat. Det amerikanska folket har gjort sitt val och det ska vi göra det bästa av.

Det är viktigt att Sverige fortsätter att upprätthålla goda relationer med USA. Det kommer vår regering att fokusera på. Men som socialdemokrat är jag förstås djupt oroad över den kommande utvecklingen i världen och i USA om Donald Trump tänker göra verklighet av det han har utlovat i valrörelsen.

För svenskt vidkommande så är det två saker som jag tror kommer spela särskilt stor roll i närtid. Dels handlar det om handeln med USA. Sverige är ett exportberoende land. Vi importerar och exporterar och det är en stor del av vår tillväxt och arbetsmarknad. Jag hoppas att Trump har kloka rådgivare och att man kommer bedriva en klok handelspolitik. Men gör han verklighet av det han utlovat i valrörelsen kommer det få konsekvenser för vår handel och kanske också för tillväxten i Europa och i Sverige. Dels är det oroande, inte bara för finansmarknaden, att ha en president i USA som har uppträtt så oberäkneligt som Donald Trump har gjort hittills. Han blir överbefälhavare i USA och har tillgång till kärnvapen. Det gör ju inte att världen känns tryggare i dag.

Hur snabbt ska kommuner tvingas agera när SCB’s tjänstemän gör om sina modeller?

Statistiska Centralbyrån (SCB) ansvarar för beräkningarna i de kommunala utjämningssystemen. Systemen syftar till att utjämna demografiska och regionala skillnader och ge kommunerna mer likvärdiga förutsättningar att tillhandahålla välfärd för sina invånare.

I början av oktober meddelade SCB att de från och med 1 januari 2017 ändrat i beräkningsmodellen för variablerna Programval i kostnadsutjämningens gymnasiemodell och för Arbetslösa utan ersättning. Förändringen gör att vissa kommuner bidrar mindre till utjämningssystemet än de prognostiserat och andra kommuner förlorar stort. De kommuner som drabbas av den här förändringen är framför allt små kommuner som tagit ett mycket stort ansvar i att ta emot flyktingar. Mer om hur detta drabbar vissa kommuner, och vad berörda kommunalråd tycker om det, skriver Johanna Odö (S) och Marino Wallsten (S) här.

Som exempel kan nämnas att Avesta kommun med den aviserade förändringen förlorar intäkter motsvarande 35 öres skattehöjning. Norbergs kommuns intäkter minskar med motsvarande 1 % av skatter och generella statsbidrag. Fagerstas intäkter sjunker med 7,6 miljoner kronor. Det är mycket stora förändringar för redan hårt belastade kommuner och förändringen kommer sent i budgetprocessen.

Flera av de kommuner som drabbas hårt av förändringen avser att överklaga SCB’s beslut. Det är inte förändringen i sig som de vänder sig emot, snarare att den kommer med så kort varsel innan den träder i kraft och att kommunerna har små eller inga chanser att anpassa sin kostnadskostym.

Förändringar i utjämningssystemen är inte ovanligt och det är bra att systemen anpassas för att uppnå sina syften. Men förändringar som får stora ekonomiska konsekvenser för kommuner bör aviseras i god tid och genomföras stegvis under ett antal år så att kommunerna hinner anpassa sina verksamhetskostnader efter de nya förutsättningarna. Vore det inte på sin plats att det finns en införandetid när förändringarna i utjämningssystemen får större konsekvenser än x kr/invånare? Det tycker i alla fall jag. Därför ställer jag idag en skriftlig fråga till det utomordentligt kloka statsrådet Ardalan Shekarabi, som har bl a SCB i sin portfölj:

Vilka direktiv tänker statsrådet Ardalan Shekarabi ge SCB för att kommunerna ska få mer tid att anpassa sig till större förändringar i de kommunala utjämningssystemen?

 

Om PostNords prissättningsmodell för företagspaket

Vid ett företagsbesök i Surahammar hos postorderföretaget ITAB Outdoor fick jag lära mig att PostNords avgifter för företagspaket är lägre om företaget skickar fler än 100 paket åt gången. PostNords prissättning styrs av Post- och Telestyrelsen (PTS). Små företag i glesbygd som bedriver webhandel behöver skicka många paket men kommer inte upp i så stora kvantiteter åt gången. Därför drabbas de av högre fraktkostnader än deras stora konkurrenter.

Det känns ju inte helt rimligt.

Regeringen har en tydlig ambition att fler jobb ska skapas, gärna i små och medelstora företag i glesbygd. Att små företag drabbas av högre fraktkostnader än stora företag framstår därför som märkligt. Därför ställer jag en skriftlig fråga till statsrådet Peter Eriksson (MP):

Hur kan den nya postlagstiftningen säkerställa konkurrenskraften på glesbygden?

Spelar det någon roll med ett förbud mot kärnvapen?

I förra veckan röstade Första utskottet i FN’s Generalförsamling för att påbörja en process mot ett framtida, internationellt förbud mot kärnvapen. Omröstningen är lite av ett genombrott i kampen mot kärnvapen men röster höjs också för att det är ett slag i luften som inte kommer leda någonvart. Jag tillhör de som anser att beslutet är jätteviktigt och att vi är skyldiga kommande generationer att prova alla framkomliga vägar för att skapa en kärnvapenfri värld.

Under flera år efter kalla krigets slut gjordes betydande framsteg i nedrustningsarbetet. Men sedan några år tillbaka har utvecklingen avstannat. Cirka 16 000 stridsspetsar kvarstår, 90 procent av dem ryska och amerikanska. Mångmiljardinvesteringar görs just nu i flera länder för att modernisera kärnvapensystemen. I det försämrade säkerhetspolitiska klimatet som nu råder innebär status quo på nedrustningsområdet ökade risker för alla. När tonläget är så högt i världspolitiken som det är just nu behövs en annan linje. Världen måste återigen ta sig samman och påbörja processer för nedrustning och avspänning.

Vi socialdemokrater har en lång tradition av att arbeta för nedrustning. Redan 2009 beslutade den socialdemokratiska kongressen att arbeta aktivt med kärnvapennedrustning. Det allt osäkrare läget i vårt närområde gör att det behövs en annan väg; en möjlighet för samtal, samarbete och avspänning. Det ska Sverige bidra till.

Att Sverige röstat för det initiativ till arbete för ett framtida förbud mot kärnvapen är oerhört bra och mycket välkommet. Sverige har alltid varit en tydlig röst för fred och nedrustning och ska så fortsätta att vara. I grunden handlar detta om vilken syn länder har på kärnvapenavskräckning som medel för att uppnå säkerhet. Syftet med ett förbud är främst att sätta tryck på kärnvapenländerna att ta steg mot nedrustning: förbjuda vissa typer av vapen, förhindra att andra moderniseras och minska antalet stridsspetsar.

Kommer ett framtida förbud att få någon reell effekt? Det återstår att se. Kärnvapenländerna (för närvarande nio stycken) kommer förstås inte att vara tillskyndare av ett förbud eller ansluta sig till konventionen. Men det faktum att vissa kärnvapenländer (läs USA) varit mycket aktiva i att försöka förmå stater att rösta mot ett förbudsarbete säger mig att ett förbud inte är förgäves. De stater som innehar kärnvapen inser nog att ett förbud kommer att vara normerande och stigmatisera kärnvapen mer än idag. De är nog också medvetna om att andra vapenförbud, t ex mot biologiska- och klustervapen, har fått önskad effekt fastän inte alla länder anslutit sig till förbudet. Att inneha kärnvapen kommer bli moraliskt mycket jobbigare ju fler länder som ansluter sig till ett internationellt förbud. Och det är precis det vi eftersträvar.

Även om det kommer dröja innan vi har en värld helt utan kärnvapen hoppas jag att ett förbud leder till att färre stridsspetsar är aktiverade i ”redo-läge”, att vissa typer av vapen i alla fall skrotas och att mindre pengar läggs på att modernisera kärnvapenarsenalerna. Och kan ett förbud göra att antalet stater med kärnvapen förblir konstant eller till och med minskar har mänskligheten vunnit på det.

Att processen nu är i gång tror jag kan göra att fler människor engagerar sig i opinionsbildning och debatt. Det behövs. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten utan motstycke. Om något land skulle använda sina vapen, avsiktligt eller oavsiktligt, skulle det få förödande konsekvenser som ingen idag kan överblicka. Därför måste vi pröva alla vägar för att minska risken för att kärnvapen används och allas röst behövs i det arbetet.

Nästa år sker de viktiga förhandlingarna om hur en förbudskonvention kan se ut. Sverige kommer vara aktiva, bidra till ett konstruktivt debattklimat och så effektiva lösningar som möjligt. Regeringen har aviserat att förhandlingsprocessen måste vara inklusiv med ett så brett deltagande som möjligt.  

Vi socialdemokrater kommer göra vad vi kan för att bidra till en kärnvapenfri värld. Det är vi skyldiga våra barn, barnbarn och alla kommande generationer.

 

Möte med representant för Facebook

Igår träffade jag nordiska Facebooks Public Policy Manager. Vi hade en trevlig pratstund över varsin kopp te och kaffe i riksdagens fik och jag fick veta mer om hur företaget resonerar och arbetar med trygghet för deras användare.

Enligt företagets policy är det ok att attackera ideologier, religioner och politiska åsikter men inte människor. Det är t ex ok att skriva ”Jag hatar Sverige” men inte ”Jag hatar alla svenskar”. Låter klokt och bra men för oss som regelbundet läser facebookinlägg är det uppenbart att den policyn inte efterlevs.

Nytt för mig är kunskapen att alla inlägg, som någon anmäler, granskas av en människa som kan det aktuella språket. Mycket bra! Ambitionen hos Facebook verkar det inte vara fel på. Men med den kunskapen blir det ännu svårare att förstå att inlägg som anmäls, och som är uppenbart hatiska och trakasserande, tillåts vara kvar. Svaret på den frågan var att de inte kan kommentera enskilda inlägg eller personer och det får man kanske ha förståelse för. Toleransnivån stiger hos företaget när inlägg handlar om offentliga personer. De betraktas som institutioner och då är det tydligen ok att skriva rena trakasserier. Det har Facebook och jag delade meningar om.

Att Facebook tog bort Cancerfondens bröstskolevideo var ett rent misstag. Bilder på amning tillåts, enligt den information jag fick, liksom bilder på ärr från bröstoperationer.

Sammanfattningsvis är jag glad att Facebook så snabbt tog sig tid att träffa mig. Jag är glad över den höga ambitionsnivån och jag upplever en ärlig vilja att bidra till användarnas trygghet. Dock blir jag än mer förbryllad över att uppenbart hatiska tillägg inte plockas bort när de anmäls och granskas av riktiga människor. Där tycker jag att det finns mycket kvar för företaget att göra.

Kanske bör vi som användare bli bättre på att snabbt anmäla inlägg som vi reagerar på?

Samtalet kommer fortsätta vid ett annat tillfälle, då på Facebooks kontor.

Efterlever Facebook sin egen policy?

I tisdags lade Cancerfonden ut en videoguide på Facebook som visar hur man upptäcker bröstcancer i ett tidigt stadium. ett jättebra initiativ som kan bidra till bättre hälsa för kvinnor. rösten illustreras i videon av två rosa ringar. Enligt Cancerfonden valde Facebook att inom 24 timmar ta bort videoguiden med motiveringen att klippet ansågs marknadsföra vuxenprodukter.

??? 

Samtidigt kan vi på samma community allt för ofta läsa gräsliga inlägg som slår fast att kvinnor som kräver jämställdhet ska våldtas, ministrar skjutas och människor födda i andra länder jämförs med apor. Det senaste exemplet jag sett är att Barn- och äldreminister Åsa Regnér beskrivs som mördare och ansvarig för den tragiska olycka då en funktionsnedsatt kvinna dog på en offentlig toalett. Det inlägget vägrar Facebook att ta bort, trots uppmaningar.

???

Den fråga som jag tror att många med mig ställer sig är: var går gränsen för om ett inlägg ska betraktas som stötande eller inte? Facebook säger sig ha en policy som säger att deras community inte är neutral mark utan att de faktiskt har ett visst ansvar för vad som postas där. Det är bra, men för mig uppträder Facebook många gånger obegripligt.

 Mot bakgrund av det här skulle jag gärna vilja veta hur Facebook, som i dag är världens största plattform för distribution av medieinnehåll, ser på sitt ansvar utifrån den maktposition. Jag kommer att ta kontakt med representanter för Facebook för att försöka få till ett möte där de får ge sin syn på de här frågeställningarna. Jag har lovat att bjuda på kaffe. Tror du att de kommer?

 

Migrationsverket bör ha fler boenden i egen regi

Det finns mycket som fungerar bra i det svenska flyktingmottagandet men det finns mycket som kan (och måste!) bli mycket bättre. De senaste årens rapporter om bristande kvalitet, privata företag som gör ohemult höga vinster och den gräsliga snedfördelningen av asylboenden mellan svenska kommuner visar att systemet måste förbättras. Allt för många kommuner i Västmanland har allt för dåliga erfarenheter för att vi ska kunna vara nöjda.

Det har jag och övriga socialdemokratiska riksdagsledamöter från Västmanland skrivit en motion om:

”Sverige ska även fortsättningsvis ha en solidarisk migrationspolitisk och en relativt hög invandring. Vi som lever i ett tryggt land har en skyldighet att erbjuda skydd till sämre lottade men invandring är också något som på sikt stärker och berikar vårt land.

Alla asylsökande placeras i någon kommun i väntan på beslut om uppehållstillstånd och barnen har rätt till förskola och skola. Att nya människor med andra erfarenheter kommer till en kommun är positivt och bra. Att alla barn ska ha rätt att gå i skola är en självklarhet. Men när väldigt många nya människor kommer till en kommun på kort tid, och kommunen haft liten eller ingen tid att förbereda sig för fler barn, blir resultatet inte särskilt bra.

Kommunerna i Västmanland vill välkomna nya människor på ett bra sätt och ge barnen en högkvalitativ verksamhet. Därför behövs bättre planeringsförutsättningar.

Vi anser att Migrationsverket bör få i uppdrag att i högre utsträckning än idag driva egna asylboenden istället för att upphandla på den öppna marknaden. Skälen är flera:

 – Om Migrationsverket hade fler platser i egen regi runt om i landet kan myndigheten bättre än idag styra mot en jämn fördelning av nya människor i Sverige.

– Då kan kommunerna planera och ha beredskap för fler människor än de mantalskrivna i sina verksamheter.

– Dessutom kan staten på ett bättre sätt än idag borga för en god kvalitet på boendena och utveckla viktig sysselsättning och språkintroduktion tillsammans med andra lokala aktörer.

 – En viktig bonuseffekt är att pengarna som regeringen fördelar till flyktingmottagande kan användas för det de är ämnade till istället för att bli ohemula vinster i privata aktörers fickor.

– Om de asylsökande trivs under sin asyltid ökar också chansen att de stannar i kommunen när de eventuellt får uppehållstillstånd. Det tillskottet av nya, bofasta människor med andra erfarenheter behöver många kommuner.

 Under de senaste åren har vi tyvärr sett vad dagens marknadsinriktade upphandlingssystem leder till: många asylsökande på vissa orter och inga alls i andra. Snabba förändringar och kommuner som inte hinner med. Anläggningsboenden (t ex Klackbergsgården i Norberg) som med några timmars varsel måste evakueras för att kvaliteten är så dålig att människor inte kan anvisas dit. Det är inte förenligt med den svenska modellen.

 Vi vill att dagens system utvecklas och blir bättre för de människor som söker skydd i vårt land, för de kommuner som ska och vill ta emot de skyddsökande och för skattebetalarna som vill att deras pengar ska användas till det de är avsedda för. Att asylsökande kan fara illa på dåliga boenden kan vi inte acceptera.

 Vi tror att bra asylboenden av god kvalitet och ett planerat, strukturerat mottagande i kommunerna dessutom leder till att människor i högre grad trivs på sin nya bostadsort. Om de trivs ökar också chansen att de stannar i kommunen när de eventuellt får uppehållstillstånd. Det tillskottet av nya, bofasta människor med andra erfarenheter behöver många kommuner.

Vi föreslår att Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ge Migrationsverket i uppdrag att i högre utsträckning än idag driva boenden för asylsökande i egen regi.

Åsa Eriksson, Pia Nilsson, Anna Wallén, Lars Eriksson”

 

E18 måste bli tvåfilig – nu!

Västmanlandsnytt har rapporterat om de stora problem som finns med E18 genom Västmanland. Det är orimligt att E18 inte är tvåfilig hela vägen – resultatet blir ständiga olyckor och avstängningar. Lokala, regionala och nationella politiker har kämpat för en utbyggnad i flera år, inte minst Köpings kommunalråd Elizbeth Salomonsson. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna från länet har år efter år motionerat i ärendet. Nu hoppas vi att det är sista gången vi behöver skriva den här motionen.

”E18 är en viktig pulsåder och avgörande för den regionala utvecklingen i Mälardalen. E18 ingår i EU:s utpekade TEN-vägnät. Inom TEN-T är den nordiska triangeln prioriterad. E18 är det norra benet i den nordiska triangeln.

De enda delarna av E18 mellan Örebro och Stockholm som inte har motorvägsstandard är den ca 25 km långa sträckan Köping–Västjädra. Det är en flaskhals som gör att framkomligheten, trafiksäkerheten och utvecklingen i regionen hämmas betydligt.

Sträckan Köping–Västerås är en av landets hårdast belastade vägar när det gäller transporter av farligt gods. Kapacitetsgränsen för en två-plus-ett-väg kan sättas till cirka 18 000 fordon/årsmedeldygn. Den gränsen är redan nådd i den östra delen av vägsträckan och kommer enligt prognosen att överstigas för hela vägsträckan.

Den ökade trafiken har lett till ett stort antal olyckor, bland annat en dödsolycka, och incidenter som gör att sträckan måste stängas av tillfälligt och trafiken leds om på mindre vägar och förbi både såväl förskolor som skolor genom bostadsområden i både Köpings och Hallstahammars kommuner. Förutom den olägenhet som det innebär för trafikanterna på sträckan är det ett stort trafiksäkerhetsproblem för de boende i Köping och Hallstahammars kommuner, det är en betydande riskfaktor för en allvarlig olycka med tanke på allt farligt gods som fraktas på sträckan. Trafikmängden med ett stort antal fordon har också en negativ inverkan på det kommunala väg- och ledningsnätet. Företag tvekar att etablera sig då transporter inte kan garanteras komma fram i tid, arbetspendling är ett mindre attraktivt alternativ då det är ständiga stopp på sträckan.

En förstudie angående sträckan genomfördes redan 2007. Förstudien föreslår att vägen byggs ut till motorväg med två körbanor i vardera riktningen och med mittremsa. De föreslagna åtgärderna bedöms ge en väg som medför bättre förutsättningar för den regionala utvecklingen. Dåvarande Vägverkets ställningstagande utifrån förstudien är att upprätta arbetsplan för motorväg på E18 mellan Köping och Västjädra. År 2014 gjordes en åtgärdsvalsstudie som har lett fram till steg 4 enligt fyrstegsprincipen, det vill säga ombyggnad och breddning av vägen för att möjliggöra en mötesfri väg med fyra körfält. Ombyggnation har valts för att uppfylla målen om ökad framkomlighet (minskat behov av omledning av trafiken till övriga vägnätet) och ökad trafiksäkerhet. Åtgärdsvalsstudien resulterade i rekommendationen att ta fram en vägplan, och det arbetet är nu igång på Trafikverket.

Det är glädjande att planläggningsarbetet fortskrider och att en vägplan nu tas fram, däremot finns ännu ingen beslutad finansiering för den här angelägna investeringen.

Det är av största vikt för regionen att E18 Köping–Västjädra byggs ut till motorvägsstandard så snart som möjligt, för trafiksäkerhetens skull, för framkomlighetens skull, för miljöns skull och för den regionala utvecklingens skull.

Förslag till riksdagsbeslut: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att i infrastrukturplaneringen studera förutsättningarna för motorvägsstandard på E18, sträckan Köping–Västjädra, och tillkännager detta för regeringen.”

Reflektioner från ny riksdagsledamot

Så var det dags, dagen då Åsa från Karbenning skulle debutera i talarstolen som ledamot av Riksdagens utrikesutskott. Jag hade uppmanats att delta i en interpellationsdebatt om en ny rysk gasledning genom Östersjön, Nord stream 2. Vi socialdemokrater är emot gasledningen men ser än så länge inga möjligheter inom internationell rätt att säga nej till den. 
Efter nästan tio år som partimedlem och drygt fem som kommunstyrelsens ordförande brukar jag känna mig ganska hemma i de flesta politiska sammanhang men det här var helt nytt. Hur ska jag tilltala utrikesministern? Vilka förväntningar finns på mig? Hur tuff kan jag vara mot oppositionen utan att få allt för hårda nyp tillbaka? 
 Det känns lite som att börja i en ny, stor skola att hoppa in som riksdagsledamot och det känns samtidigt som att komma hem. Lokalerna, rutinerna och systemen är helt nya men det politiska hantverket, partikamraterna och den grundläggande ideologin är desamma. Jag tror mig inte kunna göra några stora avtryck på sju månader men ambitionen är att upprätthålla Olle Thorells arbete så gott det går, lära mig så mycket som möjligt om utrikespolitik och vårt eget läns utmaningar och – inte minst – fortsätta att driva mina profilfrågor migration/etablering och digitalisering. 

 De tre största skillnaderna jag upplevt så här långt, mot att vara kommunalråd i Norberg, handlar om resurser och politikområde.

För det första: i riksdagen är det få som frågar vad Åsa Eriksson tycker. Det är ovant men jätteskönt. Som kommunalråd är man ständigt påpassad av media, medborgare, personal och andra politiker. Mängder av människor ställer frågor varje dag och du förväntas ha en åsikt, kunna ge en bakgrund till den och fatta massor av informella beslut. Du ska leda och driva det mesta. Det behöver jag inte göra som tillfällig riksdagsledamot. Än så länge är det en befrielse att slippa fatta beslut om allt mellan himmel och jord men jag antar att det snart är något jag kommer sakna.

 För det andra: Nu är jag den som kan minst inom mitt ansvarsområde (utrikespolitik), jämfört med att i kommunpolitiken ofta vara den som är bäst insatt i frågorna. En enorm skillnad men också en fantastisk möjlighet till utveckling och att lära mer. Kul! Ganska snart är det upp till bevis och dags för debatt i utskottet. Jag längtar!

 För det tredje: i riksdagen finns det massor av tjänstemän (politiska och opolitiska) som servar med än det ena, än det andra. Våra tjänstemän i kommunen är jätteduktiga men som politiker i en liten kommun får man fixa det mesta själv (allt från reseplanering till debattartiklar). Nu blir jag bortskämd med att en politisk sekreterare mejlar lämpliga underlag, en annan förser oss med nyheter på området. Mycket lyxigt och lätt att vänja sig vid. Men det viktigaste, själva politiken, måste jag förstås producera själv.

Nu är det  snart dags för Riksmötets högtidliga öppnande. Ytterligare en ny erfarenhet. 

Jag är så tacksam för de fantastiska möjligheter jag får.